I Gunilla Carlssons värld finns inget så suspekt som den goda viljan. I biståndet skymmer den enligt henne förmågan att åstadkomma och sen redovisa konkreta resultat på marken för fattiga människor. Lördagsintervjun med henne var förfärlig och avslöjande. Det enda jag kan hålla med henne om är att det har blivit väldigt mycket pratande och lite verkstad i biståndet och med henne har det blivit ännu mer prat.
Att förstå sig på utveckling, de fattiga ländernas ansvar och möjligheter, liksom omvärldens inklusive biståndets betydelse, kräver i och för sig en hel del analys och pratande. Under åren med utvecklingssamarbete har olika föreställningar avlöst varandra. Som ett påtagligt instrument för staters önskan och intresse att vara med och hjälpa till att röja upp efter katastrofer eller visa engagemang mot orättvisor och nöd, har biståndet i globaliseringens tid blivit alltmer vitt förgrenat och komplext.
Men Gunilla Carlsson vill att det ska vara enkelt. Hon vill att de fattiga kvinnorna ska veta att de fått en ny spis direkt av henne. Men vem ska dela ut hennes spis och vem ska producera den, och är det hennes spis kvinnorna vill ha? Hur har hon tänkt att det ska fungera när hon under åren som biståndsminister visat misstro mot i stort sett alla aktörer i utvecklingssamarbetet?
Folkrörelser och enskilda organisationer som förr uppskattades som bärare av solidaritet och för att vara bra på konkreta insatser på marken i utvecklingsländerna kallas nu för särintressen. Biståndet genom Forum Syd, där medlen för enskilda organisationer administreras har försetts med så mycket riktlinjer och kontroll att rädslan att göra fel kräver det ena seminariet efter det andra. Alltför lite kommer ut i slutändan av betydelse för fattiga människor och samhällen.
Biståndets tjänstemän och tjänstekvinnor har också fått höra att de är särintressen som styrs av blåögd god vilja eller helt enkelt omsorg om sitt levebröd i “biståndsindustrin”. När Gunilla Carlsson säger att betoningen av resultat är nytt, har hon då konsulterat några av alla dem som under åren funderat och forskat kring hur man bäst både definierar resultat – och hur man kan agera för att nå dem? En slutsats i många utvärderingar av svenskt och internationellt bistånd är att framgång eller inte för en biståndsinsats beror på hur den fungerar i sitt sammanhang. Det sammanhanget är förhållanden och institutioner i det berörda landet.
Lång erfarenhet ledde för några år sedan fram till den så kallade Paris-agendan. Huvudpunkterna i den är att biståndet måste vara i samklang med ett lands egna utvecklingssträvanden, att det samordnas och kanaliseras så att det bidrar till att stärka ett lands egna institutioner – offentliga och privata. Det är en krävande agenda både för biståndsgivare och för biståndsmottagare. Man måste kunna mycket om varandra och utveckling av kompetens och system behövs på ömse sidor.
Om bra politiska ambitioner, en hygglig förvaltning, öppenhet och insyn finns kan budgetstöd till ett fattigt land för att till exempel nå millenniemålen om utbildning för alla, vara effektivast. Ett brett och kontinuerligt stöd inriktat både på volym och kvalitet i utbildningen kan då bedrivas i samverkan.
Det här vill Gunilla Carlsson överge med motiveringar som andas djup misstro mot utvecklingsländernas stater över huvud taget. Perfekta sådana finns förvisso inte och allt bistånd behöver inte kanaliseras offentligt, men om man som Gunilla Carlsson gärna hävdar brinner för demokrati, hur kan man då samtidigt tänka bort att också människor i fattiga länder är betjänta av legitima företrädare och institutioner som de kan påverka och styra?
Helt i linje med traditionen i svenskt bistånd är den nuvarande regeringen alert i sitt stöd till enskilda och organisationer som kämpar mot förtryck och för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Efter och bortom kampfasen behövs också stöd i den gnetigare uppgiften att reformera och stärka institutioner som förmår främja och social och ekonomisk utveckling. Biståndsministerns föreställning om ett enkelt direkt bistånd är ingenting annat än paternalism och gammalt välgörenhetstänkande.
Med frejdig framtoning och respektlöshet mot både kunskap och erfarenhet har Gunilla Carlsson som biståndsminister lyckats dominera eller snarare tysta bistånds-och utvecklingsdebatten i Sverige. Tystast har tidigare biståndsengagerade i allianspartierna varit. Hur länge ska denna bock till trädgårdsmästare som biståndsminister få hållas?
Gun-Britt Andersson, senior rådgivare Global Utmaning, tidigare statssekreterare vid utrikesdepartementet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
