Ledare Ryssland attack ändrade förutsättningarna, men Sverige måste samordna med Finland, och det kan visa sig att vi egentligen behöver något annat än Nato.
Allt som var otänkbart för någon vecka sedan blev plötsligt en realitet. Ryssland var visserligen ett auktoritärt land, men ändå ett som brukade hålla sig på sin kant. Nu blev Putin en våldsam envåldshärskare, som sa att ukrainarna var som ryssar, ändå bombade han deras skolor, sjukhus och kärnkraftverk.
Med ett brutalt krig mitt i Europa, bara några mil från oss, krympte invändningarna mot ett svenskt Nato-medlemskap.
Den svenske försvarsministern Peter Hultqvist har varit en av de främsta nej-sägarna. I stället har han de senaste åtta-nio åren byggt ett imponerade nät av militära samarbetsavtal med en rad länder, främst med Finland och USA.
Deklarationer är förstås inte mycket värda, jämfört med om vi var riktiga medlemmar av Nato.
Dessa avtal ger oss inga säkerhetsgarantier mot eventuella framtida angrepp från ett allt mer våldsamt Ryssland. Men en tidigare amerikansk försvarsminister och hans nuvarande brittiske kollega har förklarat att det vore otänkbart att de inte skulle komma och stötta oss, om vi attackerades.
Sådana muntliga deklarationer är förstås inte mycket värda, jämfört med om vi var riktiga medlemmar av Nato. Men det är en bild av att formellt alliansfria Finland och Sverige är halvvägs inne när de båda ländernas utrikesministrar häromdagen inbjöds till ett extramöte med alliansens utrikesministrar. Och att Finland och Sverige efter kontakter med USA:s president Joe Biden förklarade att man avser att fördjupa försvarssamarbetet mellan de tre länderna.
Att vara on-speaking-terms med centrala aktörer på det här sättet känns viktigare än någonsin.
Samtidigt finns invändningar mot att ta steget och nu ansöka om svenskt medlemskap. Själva Nato känns ibland som ett eko från kalla kriget, där vi skulle behöva någonting annat i det nya läge vi befinner oss i. Efter alla döda amerikaner i Afghanistan och Irak vill Joe Biden undvika att dras in i nya förluster i Europa.
Därför kanske EU är en intressantare säkerhetspolitisk möjlighet att utveckla. På presskonferensen nämnde statsminister Magdalena Andersson EU-fördragets klausul om att bistå medlemmar som angrips. Hon lovade att resonera med oppositionen om det säkerhetspolitiska läget.
Därför vore det dumt att ha för bråttom. En ansökan om medlemskap från Finland och Sverige kommer att ta kanske ett år innan den godkänts av de andra länderna. Under tiden kan Putin passa på att öka hoten mot oss och finländarna. Destabiliserande, tyckte Magdalena Andersson i går att en medlemsansökan nu skulle bli. Klokt vore därför att fortsätta det öppna, resonerande klimatet med Nato, men att dröja med medlemskapsfrågan tills kriget är över.
Men finns då inget demokratiskt alternativ, i stället för att sitta still i båten? I Finland har tusentals medborgare drivit fram att parlamentet ska pröva om man ska låta en folkomröstning avgöra Nato-medlemskapet. Den finländska regeringen tycks kallsinnig till idén.
En förklaring är att oro och starka känslor inte passar sig när viktiga frågor ska avgöras. Ännu en invändning är att ryssarna vid en folkomröstning skulle ta chansen och via dolda aktörer och lögner på nätet försöka styra utgången.
Magdalena Andersson viftade på presskonferensen i går bort frågan om Sverige följer Finland om finnarna ansöker om medlemskap som hypotetisk. Men det är den inte.
Borgerligheten tycks inte inse att det just nu är i Sveriges intresse att sitta still i båten. Det vore synd om vi inför riksdagsvalet i höst får se åtskilliga tjuvnyp och populistiskt surfarande på människors oro.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
