Anna Danielsson Öberg

söndagskrönikan I fredags kom beskedet att LAS-uppgörelsen är klar. PTK och Svenskt Näringsliv fick sällskap av IF Metall och Kommunal. Vägen till uppgörelsen, som många kallar historisk, väcker dock en rad frågor, skriver Anna Danielsson Öberg.

När PTK och Svenskt Näringsliv blev överens i mitten av oktober om hur lagen om anställningsskydd skulle ändras och kompetenssatsningar genomföras var de noga med att påpeka att ändringar av uppgörelsen inte var möjlig. Men trots att uppgörelsen låg klar skickades den inte till regeringen. Det var ju den som enligt Januariavtalet skulle ligga till grund för ny lagstiftning. Svaret på varför det dröjde så länge kom i fredags.

Det visade sig att PTK och Svenskt Näringsliv inväntade LO-förbund. IF Metall flaggade tidigt för att ett ja till uppgörelsen var sannolikt. Därför var det nog också många som förutsatte att inväntandet av positiva besked från IF Metall var förklaringen till att uppgörelsen inte skickats till Rosenbad. Men i fredags kom den stora överraskningen. Inte bara IF Metall, utan också LO:s största förbund Kommunal, hade hakat på – ett förbund som uttryckt hård, offentlig kritik mot LAS-förhandlingarna under lång tid.

Tillsammans med bland annat Byggnads och Seko har Kommunal hävdat att LO:s förbundsledning kört ett eget race i förhandlingarna. En omstart krävdes därför och i augusti röstade ett extrainkallat representantskap ja till just det. Beslutet innebar att förhandlarna fick stramare tyglar, bland annat skulle frågan om saklig grund vid uppsägning inte diskuteras i förhandlingarna. Kommunals ordförande Tobias Baudin konstaterade då att något utrymme för kompromisser inte fanns. Begreppet saklig grund för uppsägning skulle vara kvar. Punkt och slut.

Att det fanns utrymme till ytterligare förbättringar blev ju uppenbart i fredags. Men tänk om det egentligen fanns ännu större förhandlingsutrymme?

Kommunals uppfattning var dock inte skriven i sten och detsamma kan sägas om uppfattningarna hos PTK och Svenskt Näringsliv. Det fanns ett visst manöverutrymme. Uppgörelsen från oktober har nämligen justerats på några punkter. Formuleringen saklig grund är nu liksom tidigare ändrad till sakliga skäl. Men det gick nu att acceptera enligt IF Metall och Kommunal eftersom andra kompletteringar gjorts. Särskild visstidsanställning som ersätter allmän visstid omvandlas till tillsvidareanställning efter tolv månader (inom en ram på fem år) och inte 18 månader som var tidsgränsen i den tidigare uppgörelsen. När det gäller så kallad hyvling införs en omställningstid som kopplas till anställningstid och kan vara tre månader som längst. De här förändringarna var tillräckliga för att säga ja till uppgörelsen, enligt Kommunal och IF Metall.

Reaktionerna från LO-ledningen och förbunden var blandade i fredags. Att företrädarna för Byggnads och Seko formulerade kritik var väntat. LO:s ordförande Susanna Gideonsson hade en mer nedtonad reaktion och konstaterade att en del av förändringarna var sådant som diskuterades i förhandlingarna – som det tidigare inte gått att få arbetsgivarnas gehör för.

Och det är sannolikt där någonstans som det svider. Oenigheten inom LO om vilka förändringar som varit acceptabla när det gällde lagen om anställningsskydd har varit offentlig.  Som förhandlare har LO därmed försvagats. Frågan är hur förhandlingen slutat om förbunden haft en tydligare gemensam linje.

Att det fanns utrymme till ytterligare förbättringar blev ju uppenbart i fredags. Men tänk om det egentligen fanns ännu större förhandlingsutrymme? Ett mer enigt LO hade kanske till och med fått till ett avtal med mindre omfattande förändringar i turordningsreglerna? Eller är det så att oenigheten bland arbetsgivarna har varit betydligt större än vad som framkommit? Slutbudet i oktober tog till exempel väldigt lång tid för arbetsgivarna att åstadkomma. Kan det vara så att de förändringar som fanns med i fredagens uppgörelse inte togs med i oktoberbudet på grund av arbetsgivarnas oenighet?

Nu ska uppgörelsen omvandlas till lagstiftning, en omständlig och komplicerad historia. När den väl är genomförd och fått verka några år går det att värdera innehållet. Till exempel om kompetenssatsningarna är så bra som uppgörelsens undertecknare hävdar, hur mycket enklare det har blivit för arbetsgivare att säga upp och vad fredagens justeringar innebär i praktiken. Då vet vi också om och hur försvagat LO är eller har blivit av det som hänt. Men att Landsorganisationen fick sig en rejäl törn i fredags råder det inget tvivel om.

 

Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med lång erfarenhet av arbetsmarknadsbevakning