Identitetspolitiken driver väljare i SD:s armar och utmanar den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Förhoppningsvis är utspelet förankrat i en ny färdriktning för S, skriver Daniel Wolski, s-debattör.
I Dagens Arena skriver SSU:s ekonomiskpolitiska talesperson Shaniaz Hama Ali om hur kritiken mot identitetspolitiken, för somliga, är en strategi i syfte att skuldbelägga dess förespråkare för partiets nedgång och misslyckande.
Det är en befogad kritik. Flertalet av de som instämmer i Aida Hadzialics kritik mot identitetspolitiken har aldrig sett en avreglerad bank- och finansmarknad, stram ekonomisk politik, vinster i välfärden, skolsegregation, ökad ojämlikhet och fortsatt mittenorientering av socialdemokratin som överordnade problem.
Det finns utan tvekan strukturer och normer inom socialdemokratin där klass, kön, sexualitet och ursprung förfördelar många och gynnar vissa. Men Hama Ali och andra debattörer gör det enkelt för sig när de hävdar att kritiken mot identitetspolitiken enbart är ett sätt för grupperingar att söka efter, alternativt befästa, makt.
Jag tror att det finns skäl att definiera identitetspolitiken i två delar – en normkritisk del och en annan del som politisk praktik. Den identitetspolitik som har fokus på normkritik synliggör strukturer och normer vilket skapar förutsättningar att ifrågasätta och aktivt arbeta med frågor gällande antidiskriminering och jämlikt bemötande.
Den skiljer sig dock från den identitetspolitik som genom politisk praktik även avser bryta minoritetsgruppers marginaliserade status genom att ge dem separata »rättigheter« eller undantag från gällande lagstiftning och regler – oftast utifrån etnicitet.
I det avseendet är kritiken mot identitetspolitiken inte bara berättigad utifrån perspektivet som Hadzialic lyfter fram – att den ytterligare driver arbetarklassväljare i armarna på SD. Identitetspolitik som politisk praktik utmanar också själva grundidén med den socialdemokratiska välfärdsmodellen – vars likarättsprincip och generella grund varit ett av de främsta historiska redskapen att utjämna klass- och könsrelaterade skillnader.
Faktum är att identitetspolitik som politisk praktik ligger betydligt närmare en välfärdsmodell som förespråkats av konservativa politiker – där olika sociala grupper ska kunna förses med exempelvis lågprisbostäder och välfärdstjänster med betydligt lägre kvalitet jämfört med den som kan köpas på marknaden eller som tillhandahålls av den ordinarie välfärden. Det är framför allt här fokus ligger i kritiken mot identitetspolitiken utifrån ett vänsterperspektiv.
I Hama Alis artikel framstår det även som att socialdemokratin som klassbaserad rörelse per automatik ska vara för öppna gränser. Det ställs i motsats till de socialdemokrater som väljer nationalism framför klass genom att förespråka en mer reglerad invandring.
Det påminner om den debatt som pågick inom arbetarrörelsens ungdom där den stora strategiska frågan handlade om huruvida klasskampen först skulle klaras av inom nationens ramar för att därefter internationaliseras eller genom den globala arbetarklassens direkta och gemensamma revolution.
Socialdemokratin gjorde vägvalet att fokusera på att flytta fram arbetarklassens ställning genom att successivt bygga en stark socialdemokratisk välfärdsstat – vilket också fungerat som modell och hävstång för många vänsterrörelser världen över. Samtidigt fortsatte partiet och dess fackliga förgreningar, genom olika internationella samarbeten, att verka för solidaritet med arbetarklassen i andra länder.
Relativt få skulle i dag kalla detta val av strategi för att prioritera nationalism framför klass. Men ändå tenderar personer som i dag erkänner att välfärdsstaten har kortsiktiga praktiska problem med att klara ett konstant flyktingmottagande på mellan 7 000 och 9 000 i veckan att etiketteras som halvrasister – trots att Sverige gjort en historiskt stor insats i den rådande flyktingsituationen.
I jämförelse med den amerikanska asylpolitiken, där senatorn Bernie Sanders varit den kandidat för Demokraterna som i själva verket svävat mest på svaret om hur många flyktingar som USA ska ta emot, har den socialdemokratiskt ledda regeringen enbart under föregående år tagit emot dubbelt så många asylsökande – trots 310 miljoner färre invånare.
Avslutningsvis är det dock socialdemokratin själv som väljer vilken dagordning att sätta för det politiska samtalet. Under en lång period har det partipolitiska fältet i Sverige centrerats kring en acceptans av rådande ojämlikhet och segregation.
Förhoppningsvis är Aida Hadzialics utspel förankrat i en ny färdriktning för socialdemokratin med reformer inriktade på att bryta ojämlikhetens utbredning genom ökad omfördelning, aktiv ekonomisk politik, full sysselsättning och välfärd efter behov. Klassisk socialdemokrati, med andra ord.
Daniel Wolski, politisk sekreterare, Socialdemokraterna Skåne
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
