Nelson Mandelas historiska livsverk var ett med Sydafrikas långa väg till politisk frihet. Det skriver Håkan A Bengtsson efter att Nelson Mandela har gått bort.
Under sitt liv blev Nelson Mandela en symbol för befrielsekampen i Sydafrika. Världen runt löd kravet: ”Frige Nelson Mandela”. Han banade väg för en ovillkorlig demokratisering och en fredlig avveckling av apartheid, ett av världshistoriens värsta förtryckarsystem. Mandela gjorde försoningen möjlig.
Som politisk gestalt är Mandela jämförbar med Mahatma Gandhi. Gandhi, som Mandela under fängelseåren allt mer kom att inspireras av. Gandhi radikaliserades för övrigt just under sina år i Sydafrika. Men Gandhis frigörelseprojekt slutade med en bitter tudelning i två länder (Indien och Pakistan) utifrån religiösa skiljelinjer. Och Gandhi själv mördades. Mandela lyckades hålla ihop sitt land, undvika omfattande blodspillan och skapa en ”regnbågsnation” där olika etniska grupper lever sida vid sida. Han är nationens fader. Den demokratiska nationens fader.
Nyckeln är Mandelas långa fängelsevistelse. 27 år i fängelse framstår så här i efterhand som ett monstruöst omänskligt pris för kampen för demokrati och likabehandling. Alla som besökt Robben Island har berörts in i hjärteroten av besöket. Vi har sett fängelsecellen där Mandela satt inspärrad och stenbrottet där han ådrog sig sina lungproblem. Vi har känt den brännande solen som förstörde hans näthinnor. Och förstått hur kallt det måste ha varit under nätterna. Memoarerna ”Long walk to Freedom” smugglades ut från fängelset. Men åren på Robben Island blev paradoxalt nog också ett slags universitet där ANCs ledning skolade och förberedde sig för friheten.
Sydafrika formades av den europeiska kolonisationen och holländarnas och britternas förtryck av den inhemska befolkningen. Efter valsegern för boerna i Nationalistpartiet 1948 genomdrevs rasåtskillnad, apartheid, fullt ut. De icke-vita förnekades inte bara politiska rättigheter, utan förvisades även till så kallade hemländer och kunde inte röra sig fritt i sitt eget land. Systemet upprätthölls med ett allt mer intensifierat våld. Systemet utgick från en rashierarki med de vita högst upp som herrefolk, därefter indierna, därefter de färgade och längst ner de svarta. Uppdelningen praktiserades även i fängelset. Nelson Mandela tillhörde de fångar som hade sämst villkor på Robben Island.
Vid sitt bildande 1912 utgick African National Congress, ANC, från en icke-våldsprincip. Och organiserade alla som kämpade mot apartheid. Alliansen över hudfärgerna, samt att ANC blev den dominerande fronten för motståndet mot apartheid skulle visa sig oerhört central.
Mandela själv ville från början se en befrielseorganisation utan vita, men accepterade efterhand ANC mångetniska allians fullt ut. Härvidlag spelade det sydafrikanska kommunistpartiet en central roll med sina aktivister från alla folkgrupper. Men ANC:s allians med kommunistpartiet var också ett skäl till att delar av västvärlden så länge backade upp apartheidregimen. Sydafrika blev en bricka i det kalla krigets långa envig mellan väst och öst.
Efter Sharpevillemassakern 1960 då 69 människor dödades omvärderade ANC sin syn på våldet och bildade en militär gren under Nelson Mandelas ledning. Framgångsrika befrielserörelser i andra länder inspirerade. I Rivonarättegången dömdes Nelson Mandela och flera andra ledare till livstids fängelse. Men Mandela kom ut från fängelset 27 år senare som fredsduva och helade sitt sargade land. Det är säkert skälet till att Mandela blivit en politisk ikon världen över och hyllad i alla politiska läger.
Zelda La Grange var en ung vit kvinna som hade röstat på Nationalistpartiet, partiet som uppfann apartheid. Hon fick jobb som maskinskriverska i regeringskansliet. Vid sitt första möte med den nye presidenten Mandela fick hon knappt fram ett ord och började storgråta. Genom hennes huvud for tanken: ”Denne man har jag skickat i fängelse.” När Mandela frigavs hade hennes pappa sagt till henne: ”Terroristen har blivit frigiven.” Sedan blev hon en av Mandelas närmaste medarbetare.
Mandela gjorde allt för att Sydafrikas skulle försonas. Som när han under rugby-VM i hemlandet helhjärtat stödde Sydafrikas lag, som alltid varit en hemvist för det vita Sydafrika. Eller när han drack te hemma hos Hendrik Verwoerds änka, vilket var svårsmält för många kämpar i ANC. Verwoerd hade ju varit Sydafrikas premiärminister när Mandela fängslades, men mördats i ett attentat 1966. Ett dåd som Mandela själv hade fördömt. Alla handlingar hade ett syfte: försoning. Och Mandela lyckades med sitt första och största mål: att skapa ett demokratiskt Sydafrika.
Men verklig försoning kräver i det långa loppet mycket mer. Apartheid upprätthölls med våld. Sydafrika är fortfarande ett våldsamt samhälle och ett hårt klassamhälle. Kåkstäderna står kvar.
Många hus har rustats upp och nya och bättre bostäder har uppförts. Många har fått det bättre. Men alltför många är kvar i fattigdom. Och hela tiden flyttar nya människor in och sätter upp sina skraltiga kåkar byggda av överblivet material. Apartheidsystemets uppdelning har visat sig långt svårare att bryta i praktiken. Det demokratiska Sydafrika ärvde ett segregerat samhälle.
ANC hade hela tiden ett i grunden socialistiskt program. Högt upp på dagordningen stod nationaliseringar. Men när ANC under Mandela kom till makten såg världen annorlunda ut. Den kommunistiska världen hade fallit samman. En nationell ekonomi kunde inte längre stänga ute omvärlden. Även Kina hade bejakat marknadsekonomin.
Apartheidregimen hade också varit isolerad från omvärlden och ekonomin styrdes i hög grad av staten som också ägde många företag. När Nelson Mandela besökte World Economic Forum kastade han sitt förberedda tal. Till sina kamrater i ANC framförde han det svårsmälta budskapet att i stället för nationaliseringar behövde Sydafrika attrahera investeringar från utlandet. Tvärtemot de ursprungliga intentionerna minskade statens makt över ekonomin under ANC:s styre.
Inom den ramen har ANC förstås försökt öka rättvisan. När Jacob Zuma höll sitt ”State of the nation” tal i februari i år talade han om fördelningspolitik, behovet av tillväxt och ekologiskt hållbar utveckling. Ja, ANC har åstadkommit mycket och har stora ambitioner. Men med tanke på de enorma behoven är resultaten ändå en besvikelse. Grundfrågan är hur man ska komma till rätta med orättvisor som grundar sig i århundraden av vit överhöghet? Klyftorna är så enorma. Rassegregeringen fortfarande iögonfallande.
Nelson Mandelas historiska livsverk var ett med Sydafrikas långa väg till politisk frihet. Det kommer att ta lång tid att skapa rättvisa och värdighet bortom rasbarriärer och klassklyftor. Men Mandela kommer för alltid att vara en inspirationskälla. Han visade i ord och handling att det omöjliga kunde bli möjligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
