Den svenska modellen behöver uppdateras 0ch utvidgas. Det menar Håkan Svärdman och föreslår bland annat en lag om försäkringsplikt för arbetsgivaren.
Den svenska modellen som tog form under 1950-talet är fortfarande omtyckt, men dåligt underhållen. Arbetsmarknaden är omstöpt och plågas av en till synes kronisk massarbetslöshet. Staten är oberäknelig och har svårt att värna löftet om generösa socialförsäkringar på grund av allt större svårigheter att finansiera välfärden.
Parallellt med dessa förändringar har politiken ”mittifierats” och partier med statsbärande ambitioner försöker att röstmaximera genom att prioritera vård, skola och omsorg på bekostnad av socialförsäkringarna. Ersättningsnivåerna har sänkts i sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen. Och nu ser vi även att pensionsnivåerna börjar sjunka. Där är vi i dag, men var vill vi vara i morgon?
Statens nedmontering av socialförsäkringarna genomfördes i en from förhoppning om att försämringarna skulle kompenseras av de så kallade kollektivavtalade försäkringarna som facken och arbetsgivarna har tecknat. Så har skett i viss utsträckning, men långt ifrån fullt ut. Orsaken är att allt färre på arbetsmarknaden omfattas av dessa avtal. Nästan 1,2 miljoner av sammanlagt 5 miljoner människor på arbetsmarknaden saknar kollektivavtalade försäkringsförmåner. Och många av dessa saknar också ett eget individuellt försäkringsskydd.
Kräftgången för kollektivavtalen är ett tydligt symptom på att arbetsmarknaden har stöpts om. Positionsförskjutningen mellan facken och arbetsgivarna har fått den svenska modellen i gungning. Ska balansen återställas krävs enligt facken en politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, fackliga a-kassor, arbetsrätt och en högre kollektivavtalstäckning. Delar av detta är nödvändigt, men inte tillräckligt. I boken “Trygghet på flykt”, som presenteras i dag, pekar jag på behovet av att vidga kollektivavtalens innehåll. I dag reglerar avtalen lön, arbetsvillkor och en rad försäkringsförmåner. Varför inte överlåta merparten av lönefrågan och även löneförlusten som uppstår vid arbetsoförmåga till facken och arbetsgivarna?
Hur? Inte genom en lag om kollektivavtal, vilket skulle strida mot gällande avtalsfrihet, utan i stället med en lag om försäkringsplikt för arbetsgivaren. Det skulle öka drivkrafterna för parterna att lösa försäkringarna inom ramen för kollektivavtalen. Försäkringsplikten bör begränsas till kortvarig sjukdom, arbetsskador, omställning vid arbetsbrist och lönegaranti vid konkurs. Samt ersättning till efterlevande om den anställde avlider.
Statens ansvar för socialförsäkringssystemet bör även fortsättningsvis omfatta sjukersättning (tidigare förtidspension), föräldra- och graviditetspenning samt efterlevandeskydd när den avlidne saknade eller hade låg inkomst. Därutöver bör obligatoriet i arbetslöshetsförsäkringen utvidgas och ersättningen förbättras.
Förbättringar måste även ske i det allmänna pensionssystemet, som saknar kapacitet att garantera morgondagens pensionärer en pension som ger en rimlig standard. Jag skulle därför vilja se en höjning av avgiften för den allmänna inkomstpensionen från 18,5 till 23,5 procent samt en avveckling av premiepensionssystemet. Detta ökar förutsägbarheten och minskar riskerna i systemet. Det innebär samtidigt att tjänstepensionssystemen huvudsakligen behöver omfatta löneinkomster som ligger över intjänandetaket för allmän pension.
En reform av socialförsäkringssystemet i den riktningen som jag förespråkar förutsätter dels en bred parlamentarisk enighet, dels en överenskommelse mellan staten och arbetsmarknadens parter, en så kallad trepartsöverenskommelse. Är det naivt att tro att en sådan uppgörelse är möjlig inom en snar framtid? Jag hoppas inte det.
Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
