debatt Coronakrisen bör göra oss européer ännu mer övertygade om att hålla Storbritannien inom våra vetenskapssamarbeten trots Brexit, skriver Marja Makarow.
COVID-19-pandemin har petat bort Brexit från ledarsidorna. Men Storbritanniens utträde ur EU kan vara på väg att bli mer i fokus än någonsin.
Skälen till detta är två. Dels kommer vi att för första gången se hur Storbritannien hanterar att vara ett oberoende organ i handelsfrågor. Detta kommer ställas på sin spets när det gäller upphandling av ett vaccin mot coronaviruset. Dels kommer vi att se effekterna av brittisk expertis som utesluts från internationella forskningsprogram.
Nuvarande uppskattningar pekar på ett leveransdatum för ett vaccin 12–18 månader bort – bortom Brexit-övergångsperioden – vilket innebär att Storbritannien troligen kommer att stå utanför myndigheten för EU:s läkemedelsmyndighet, European Medicines Agency (EMA). Kapplöpningen om vaccinet har redan fått president Trump att försöka säkra exklusiva leveranser till USA, medan EU också vill se till att dess medlemsländer står längst fram i kön.
Båda kommer att erbjuda lukrativa marknader för läkemedelsföretag eller vaccinstillverkare, med en befolkning på 330 miljoner i USA och 440 miljoner i EU, jämfört med bara 66 miljoner i Storbritannien. Pandemin har redan försenat de pågående Brexit-förhandlingarna – om de försenas ytterligare och det inte finns någon anpassning av någon form med EMAs godkännandeprocess, kommer läkemedelsproducenter troligen att prioritera EU-marknaden och söka EMA-ratificering först, snarare än att lämna in ett vaccin till Storbritanniens läkemedels- och hälsovårdsregleringsbyrå för godkännande.
Så kommer detta problem, och det potentiella utfallet, att få den brittiska regeringen att tänka om när det kommer till att minska banden med EU:s vetenskap?
Storbritannien har ett stolt historia av nyskapande forskning och upptäckter inom vetenskap och medicin. Alexander Fleming (upptäckare av penicillin), Patrick Steptoe och Robert Edwards (pionjärer inom IVF), Godfrey Newbold Hounsfield (uppfinnare av CT-skannern) och deras likar har varit ansvariga för några av de banbrytande upptäckter och uppfinningar som har revolutionerat sjukvården. Forskare i Europa har, liksom jag, länge värderat samarbeten med brittiska kolleger på grund av sådan expertis. Men förra månaden uttryckte Christian Ehler, en ledande tysk parlamentsledamot, den rädsla som många forskare i hela Europa delar: att störningen från pandemin kommer att leda till ett misslyckande med en Brexit-uppgörelse i slutet av året och därmed isolera brittiska experter från framtida forskningsprogram.
Som Ehler sa: ”De aktuella händelserna understryker bara hur viktigt det är att ha Storbritannien inom EU:s forskningsprogram. Vi bör göra allt vi kan för att få ett avtal i år. Brittiska forskare befinner sig redan i ett limbotillstånd och utesluts från samarbeten. Det skulle bli än värre om det inte finns någon uppgörelse.”
Erfarenheterna från Schweiz bör vara en varning för Storbritannien.
Sjukdom stannar inte vid gränser, så samarbete mellan länder och politiska linjer är avgörande för att hantera frågor som covid-19. Många tidigare framgångsrika kliniska genombrott har skett genom internationella partnerskap och möjliggjort öppen tillgång till färska forskningsdata. Fleming gjorde den första upptäckten av penicillin, men forskarlag från USA involverades därefter, vilket gjorde det till en internationell insats. Efter Ebola-utbrottet resulterade samarbete mellan forskare över tre kontinenter i att ett vaccin utvecklades. Storbritanniens vetenskapliga sakkunskap riskerar därför att ställas på sidan vid en kritisk tidpunkt.
Limboläget, som är sprunget ur Brexit-förhandlingarna, innebär att, som Ehler påpekade, ledande brittiska forskare redan har missat europeisk finansiering – till exempel de 164 miljoner euro som kommissionen tillkännagav tidigare denna månad för företag med teknik och innovationer som kunde hjälpa vid behandling, testning, övervakning eller andra aspekter av covid-19-utbrottet.
Erfarenheterna från Schweiz bör vara en varning för Storbritannien. Som ett land med tillhörande medlemskap i många EU-program, inklusive vetenskap, röstade Schweiz för att begränsa invandringen 2014 och befann sig snart bortkopplat från Horizon, EU:s finansiering för forskning och innovation. Under de två år som det tog för tvisten att lösas, gick den schweiziska regeringen in för att fylla finansieringshålen – precis som den brittiska regeringen har lovat att göra – men effekten på den schweiziska forskningen var betydande, med en nettoförlust i finansieringen som beräknas av den schweiziska regeringen att uppgå till 686 miljoner euro.
Att ersätta förlorade medel kan hursomhelst inte kompensera förlusten av viktiga samarbetsnätverk. Efter 2014 frystes schweiziska forskare ut ur europeiska forskningssamarbeten och inflyttningen av forskare till Schweiz avstannade. Nivåerna för samarbeten med EU sjönk tiofaldigt, enligt forskningsinstitutet EPFL. Schweiz låg på sjunde plats när det gäller EU-samarbeten, men sjönk till 24:e plats efter 2014.
Den brittiska regeringen har sagt att den vill behålla tillgången till stora pan-europeiska forskningsprogram på samarbetsnivå, samtidigt som de begränsar den rörelsefrihet som är grundläggande för EU. Det kan vara svårt att uppnå med tanke på att EU har gjort det klart att Storbritannien inte kan syssla med så kallad cherry-picking när det gäller vad som ska gälla i framtiden.
Förhoppningen bland europeiska forskare är emellertid att covid-19 kanske får fler att inse att detta handlar om större saker. En gammal tumregel har varit att pandemier som denna inträffar ungefär tre gånger varje århundrade. Men sedan millennieskiftet har världen redan ställts inför en rad virala chocker, inklusive SARS 2002 och 2003, H1N1 2009, MERS 2012, Ebola 2014 till 2016, Zika 2015 och Dengue-feber 2016. Så även när vi kan lägga covid-19 bakom oss är sannolikheten hög för att en annan smittsam sjukdom påverkar oss. Världen kommer att vara oändligt mycket bättre på att hantera sådana sjukdomar om Storbritannien och EU kan fortsätta samarbeta effektivt.
Marja Makarow
professor
styrelseledamot för universitetet i Geneve, samt ordförande för Teknikakademin i Finland.
Översättning: Jonas Nordling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
