Kan de stora systemens kritiker och förlorare få en ny och mer konstruktiv röst? En som inte ställer stad mot land och inte är så rasistisk och populistisk?
Användningen av uttrycket ”stad och land” ökade med 50 procent i svensk dagspress och radio mellan åren 2015 och 2016. Bakgrunden var Donald Trumps framgångar i det amerikanska presidentvalet, hans stöd i det amerikanska rostbältet och förmåga att plocka poäng på det rurala missnöjet.
Nu har begreppsparet fått fäste i den allmänna debatten – trots att det sällan fångar relationen mellan stad och land utan snarare används för att beskriva en landsbygd som är försummad, eftersatt, präglad av avfolkning, minskande service, missnöje och tappade förtroenden.
Misstron är inte nödvändigtvis geografiskt betingad
Jag tror att bilden av svensk landsbygd och av de människor som bor i dessa bygder är onödigt mörk och ensidig. Likafullt tror jag att det finns en utbredd misstro mot de stora systemen – staten och överstatlighet, och den globala kapitalismen så som den fungerar i dag.
Men – och detta är viktigt – den misstron är inte nödvändigtvis geografiskt betingad. Den kan uppstå i precis vilket lokalsamhälle som helst där det finns människor som är förlorare i dessa system.
På sistone har jag börjat följa en rörelse som vänder sig mot just detta – den statliga storskaligheten och den hypermobila kapitalismen. Rörelsen går under namnet ”Den nya municipalismen” och har sina rötter i protesterna mot den amerikanska finanskrisens privatiseringar och nedskärningar, i den arabiska vårens protester mot skenande arbetslöshet och stigande matpriser, och i månadslånga protester i Spanien 2011 mot centralstyrning och nyliberal åtstramningspolitik.
Den nya municipalismen fick en fastare form 2015, då medborgarplattformar vann stora framgångar i de spanska lokalvalen med idéer om en rättvis, omfördelande och hållbar politik. I Barcelona vann den sociala rörelsen Barcelona en Comú valet och dess ledare, bostadsaktivisten Ada Colau, blev ny borgmästare. Två år senare stod rörelsen värd för en första ”Fearless city summit” där 700 deltagare från sex kontinenter deltog. Därefter har rörelsen vuxit och runt om i världen finns exempel på hur lokala grupper samlas för att stärka den lokala demokratin, det lokala beslutsfattandet och den lokala ekonomin.
Frågan är om turen kommer till Sverige? Kan den nya municipalismen och dess tro på den lokala demokratin, och på en lokal ekonomi som tjänar platsens människor, få fäste i de delar av landet som i någon mening kan beskrivas som försummade, eftersatta eller som förlorare i de stora systemen? Flera organisationer verkar i en sådan riktning, bland annat Demokratisk Omställning, som driver frågor om decentralisering och inkluderande ekonomi med stöd i den nya, globala municipalismens framväxande idétradition.
Kan denna rörelse ge de stora systemens kritiker och förlorare en ny och gemensam agenda? En agenda som inte ställer stad mot land, och som inte är högerpopulistisk och rasistisk? Kan ortenrörelsen, Hela Sverige ska leva, bostadsaktivister, byalag, lokala sparbanker och lokala oberoende partier samlas i en gemensam decentralistisk tanke – där det i övrigt finns utrymme för ideologisk variation? De här är frågor jag ställer just nu, och jag lovar att återkomma med en rapport så småningom.
Josefina Syster, är professor i kulturgeografi på Linköpings universitet och gästprofessor vid Förvaltningshögskolan i Göteborg
Boktips: Barcelona En Comú. (2022). Orädda städer: En guide till den globala municipalistiska rörelsen. Lode förlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
