Håll ögonen på smygflationen

Ekonomi Det borde vara självklart att företag kan spä på inflationen genom att öka sina vinster när den stiger. Ändå fokuserar debatten på risken för löneinflation. Kanske beror det på att vi saknat ett ord för att beskriva hur företag höjer priserna mer än vad deras kostnader ökar. German Bender lanserar därför ordet ”smygflation” som kandidat till årets nyordslista.

Av German Bender

Har du hört talas om smygflation? Ordet ger exakt noll sökträffar på Google, vilket kan bero på att jag hittat på det. 

Ärligt talat är jag förvånad att ingen myntat det på svenska tidigare. Det är nämligen ett ord som behövs. På engelska finns begrepp som ”stealth inflation” och ”sneakflation” för att beskriva fenomenet när företag höjer priserna utan att det är tydligt för kunden. 

Ett besläktat ord är ”shrinkflation”, på svenska ”krympflation”. Det sker när företag höjer priserna genom att ta lika mycket betalt för mindre förpackningar. För tjänstesektorn finns en liknande mekanism, då företag tar lika mycket betalt som tidigare för mindre omfattande tjänster, som att vi tvingas betala separat för bagage eller platsreservation.

Ibland kan skälet vara prishöjningar som företaget behöver kompensera för. Men ibland handlar det om att höja vinstmarginalerna, det vill säga att man höjer priserna mer än kostnaderna ökar.

Krympflation kan vara en sorts smygflation, men just nu finns en risk för inflationsdriven smygflation. Det sker när företag drar nytta av den stigande inflationen för att i smyg höja priserna mer än deras kostnader ökar och på så sätt dryga ut sina vinstmarginaler.

Kunden har svårt att upptäcka detta och byta till andra varor eller tjänster, eftersom priserna ökar på bred front och även inflationsförväntningarna stiger. Man har helt enkelt (inom vissa gränser) större tolerans för högre priser när inflationen är hög och väntas förbli det.

Det finns en uppenbar risk att företag använder inflationen som ursäkt för att höja priser mer än vad som är skäligt.

Detta ska alltså inte förväxlas med prishöjningar på grund av ökade inköpspriser. När priser för varor och tjänster stiger, på grund av antingen ökad efterfrågan eller minskat utbud, drabbar det oftast oss slutkunder genom ökade konsumentpriser. Till viss del är det motiverat av att företag behöver kompensera för ökade priser på de insatsvaror eller tjänster som de köper av sina leverantörer. Även om också företag bör ta sin beskärda del av inflationen.

Men det finns en uppenbar risk att företag använder inflationen som ursäkt för att höja priser mer än vad som är skäligt. När det sker tar företag ut övervinster genom att ”maskera” prishöjningar som inflation.

I USA pågår nu en debatt där man från vänsterhåll talar om ”greedflation”. Från högerhåll kallar man oron för smygflation för inflationskonspirationer. 

Enligt traditionell ekonomisk teori borde smygflation nämligen inte vara möjligt. Priser speglar utbud och efterfrågan, och företag bör alltså inte kunna ta ut ett högre pris för sina varor än det marknadsmässiga. Om de gör det kommer kunderna att vända sig till någon annan, eller köpa en annan vara eller tjänst. 

I teorin.

Men det är en uppenbart förenklad – eller snarare felaktig – modell av verkligheten.

I den verkliga världen har företag prissättningsmakt i olika grad. De priser företag kan sätta är beroende av en rad omständigheter, som konkurrens, kunders priskänslighet, transparens, transaktionskostnader och andra friktioner.

Det är till exempel troligt att problemet med smygflation är mindre på marknader och för produkter där det råder hårdare konkurrens och mer transparens. Ju mindre konkurrens, desto större risk för smygflation. Och sannolikt ökar också risken när inflationen stiger på bred front, vilket gör små prisökningar svårare för kunderna att upptäcka.

Företag som drar nytta av inflationen för att höja sina vinster bedrar sina kunder tredubbelt. 

• För det första eftersom företagen rimligen borde ta sin andel av kostnader som ökar till följd av katastrofer som globala pandemier och krig. Det är inte ansvarsfullt att föra över hela kostnadsökningen på kunderna genom högre priser, särskilt inte mot bakgrund av de omfattande krisstöd som näringslivet fått på senare år.
• För det andra eftersom smygflation innebär att de ökade priserna inte är fullt ut motiverade av faktiska kostnadsökningar, utan rena vinsthöjningar som tas direkt från kunderna men maskeras som inflation.
• För det tredje eftersom smygflationen kan bidra till att höja inflationsförväntningarna ännu mer, vilket i sin tur riskerar att bidra till att spä på den faktiska inflationen. Till sist drabbar det slutkunden.

Men om vi för ett ögonblick accepterar att företag höjer priserna för att lämpa över hela kostnadsökningen – och kanske även vinstökningen – på sina kunder. Vad händer med företagets anställda, blir de kompenserade för inflationen? Det vill säga, får de reallöneökningar?

Sökarljuset måste riktas mot prisökningar som inte motsvarar företagens kostnadsökningar – särskilt när reallönerna står still eller minskar.

Tyvärr är det svårt att föreställa sig i ett läge där inflationstakten ligger på motsvarande 6–7 procent på årsbasis. Att lönerna skulle öka med 8–9 procent är helt enkelt inte särskilt troligt i dagsläget.

Vilket i så fall innebär att företagen inte bara blåser sina kunder – utan också sina anställda. 

Så vart går pengarna som löntagare och konsumenter får avstå från? I bästa fall till produktivitetshöjande investeringar, som i längden kan leda till fler och bättre jobb. 

I värsta fall där vinster och ökade intäkter alltför ofta brukar hamna: hos aktieägare och företagsledningar, bland annat i form av aktieutdelning, återköp av aktier och skyhöga vd-löner.

Frågan är hur länge det kan pågå och vilka risker det innebär för ekonomin i stort. 

Det ska sägas att problemet sannolikt inte är lika stort i Sverige som i USA. Men även i Sverige talas det ojämförligt mycket mer om lönernas påverkan på inflationen än vinsternas. Det är ett problem, eftersom vinster i högsta grad kan vara inflationsdrivande.

Vi bör därför rikta blickarna mot vinstandelen. Om den ökar samtidigt som reallönerna backar är utvecklingen på väg åt fel håll. I sin senaste rapport Ekonomiska utsikter gör LO-ekonomerna prognosen att vinstandelen kommer att öka från 38,1 procent av förädlingsvärdet 2021 till 40,9 procent 2023. 

Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport visar att lönsamheten i näringslivet generellt var god även innan inflationen tog fart, med en vinstandel som låg över det historiska genomsnittet.

Man bör också studera lönsamhetsutvecklingen, vilket lyfts fram av Daniel Lind, forskningsledare vid Facken inom industrins produktivitetskommission. Siffrorna tyder på att företagens lönsamhet hittills inte påverkats nämnvärt av inflationen, vare sig i handeln eller i näringslivet i stort.

Det tyska industrifacket IG Metall är redan på bollen och har lagt till en omfördelningskomponent på en procentenhet i sina lönekrav, eftersom företagens vinster ökat så dramatiskt. 

Går det bra för företagen ska det också synas i lönekuverten. Svårare än så är det inte.

Men grova mått är otillräckliga. Vi vet än så länge för lite om utvecklingen i Sverige. Här krävs att regeringen och facken snabbt utvecklar sin analysförmåga och utvecklar verktyg för att upptäcka smygflation. 

Sökarljuset måste riktas mot prisökningar som inte motsvarar företagens kostnadsökningar – särskilt när reallönerna står still eller minskar. Eller, som LO-ekonomerna skriver i Ekonomiska utsikter, ”företagens vinstandel i förhållande till inflationsdrivande kostnader för insatsvaror blir särskilt intressanta att följa de kommande åren”.

Övervinster maskerade som inflation finns det många som har ett intresse av att dölja. Kanske förklarar det varför vi, fram till i dag, saknat ett ord för det – om man sätter namn på något blir det ju lättare att upptäcka och beskriva.

Därför lanserar jag årets nyord: smygflation. Håll ögonen på den.