debatt Stora framtidsutmaningar riskerar att förlamas i en vänster-höger-debatt. Vi hoppas på en valrörelse där förslag om ökad social hållbarhet inte reflexmässigt förses med vänsterstämpel, skriver Jonas Bane, ordförande i Klimatriksdagen.
Minskade ekonomiska klyftor i Sverige borde vara en målsättning för politiker från alla partier. Men ändå riskerar minsta förslag om att utjämna överdrivna ekonomiska klyftor att förses med vänsterstämpel. I DN:s ledare den 10 december dras till exempel en suck av lättnad över att Magdalena Andersson inte längre tycks ha arvs- och gåvoskatter på sin agenda. ”Vänstersvängen är över”, hoppas ledarskribenten.
Det är problematiskt. Nu mer än någonsin behöver vi adressera de växande ekonomiska klyftorna eftersom de har en direkt koppling till social hållbarhet och våra möjligheter att stävja klimatkrisen.
Miljörörelsen förses ofta med en vänsterstämpel då många av dess visioner kännetecknas av ekonomiskt mer jämlika samhällen. Det betyder inte att miljörörelsen är vänster, utan snarare att många hållbarhetsproblem tydligt kan kopplas till ekonomisk ojämlikhet. Flera studier har visat på sambanden.
Konsumtionshets är ett uttryck för denna samhälleliga stress.
Global Inequality Lab analyserar data över global inkomst- och förmögenhetsutveckling, men också sambandet mellan stora förmögenheter och klimat- och miljöbelastande konsumtion.
Deras senaste rapport visar att den ekonomiska ojämlikheten ökat stort de senaste 20 åren och har tagit ett kraftigt språng uppåt 2020. Rapporten talar om att det är främst de redan rika som blivit rikare under den period som kännetecknats av avregleringar, skattelättnader och privatiseringar.
De visar också tydliga samband mellan rikedom och klimatpåverkan. När det gäller Sverige så står den rikaste procenten för drygt 97 ton CO2-utsläpp per person, vilket är 18 gånger mer än den fattigaste halvan av befolkningen (5,4 ton/person). Det är också tio gånger mer än genomsnittet (9,5 ton/person) för hela befolkningen.
Biståndsorganisationen Oxfams rapport från november 2021 visar att den rikaste procenten av världens befolkning år 2030 kommer att orsaka utsläpp som är 30 gånger större per person än vad som ryms inom Parisavtalets 1,5-gradersmål. Rapportens slutsats är att åtgärder mot extrema ekonomiska klyftor, och mot de stora utsläpp som de rikaste orsakar genom sin konsumtion, är avgörande för att vi ska kunna hålla Parisavtalets 1,5-gradersmål vid liv.
Andra studier pekar också på tydliga samband mellan ojämlika samhällen och ohållbara konsumtionsmönster. I boken Jämlikhetsanden (Wilkinson & Pickett) analyseras socialpsykologiska mönster bakom detta fenomen.
I ojämlika samhällen är en jämförelsestress mer påtaglig hos invånarna, och den driver på en mer eller mindre omedveten strävan att uppnå det som de välbeställda uppnått. Detta underhålls genom reklam, media och kultur och blir alltmer närvarande ju mer ojämlikt samhället blir. Konsumtionshets är ett uttryck för denna samhälleliga stress.
Enligt vår mening bör alla partier ta till sig dessa ”obekväma” samband, och diskutera utvägar ur den onda cirkel av resursexploatering, konsumtionshets, utsläpp och föroreningar som vår ekonomi sitter fast i.
Både liberalismen och socialdemokratin uppstod som rörelser mot ståndssamhället med ärvda förmögenheter och privilegier. Idag när ohållbar resursförbrukning påtagligt kan kopplas till stora klyftor i förmögenheter och privilegier finns goda skäl för hela det politiska spektrumet att integrera ökad ekonomisk och social utjämning i klimatomställningen.
Jonas Bane
Ordförande i Klimatriksdagen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
