Ledare Slutsatsen efter partiledardebatten: regeringen och Sverigedemokraterna jagar halmgubbar och har kameran inställd på selfie-läge.
Man kan känna sig trött när man ska skriva datum i början av januari och råkar skriva föregående år. Men det är värre med en hel partiledardebatt där statsministern tror att det fortfarande är valrörelse 2022.
Valrörelsen är slut. Tålamodet för det självupptagna snacket om paradigmskifte är begränsat. Ulf Kristersson älskar att han är Sveriges statsminister, det hörs. Han älskar att vara den som bjuder in oppositionen i statsmannamässig välvilja. Han aspirerar på att bli en bred och trygg landsfader, men underlaget för detta är tyvärr skralt.
Istället för att ge oss Moderaternas bild av världen och dess utmaningar 2023 är Ulf Kristerssons kamera inställd på selfie-läge. Och när han sliter blicken från den är hans bild av oppositionen verklighetsfrånvänd.
Någon gång kommer de borgerliga behöva bemöta det förslaget seriöst
Kristersson slår istället mot sin halmdocka. Han talar som om ett Miljöparti hämtat ur twitterhögerns fantasi har egen majoritet. Likt en psykolog som behandlar en paranoid patient vill man fråga SD, KD och M: Finns det här “Miljöparti-Sverige” ni pratar om med oss i rummet just nu?
Begränsad invandring, behovet av en fördubbling av elproduktionen, och ett utökat rättsväsende är fast förankrat och stor samstämmighet kring. Det man däremot tycker olika om är fördelningsprofilen på det lilla regeringen har gjort hittills.
Åkesson har sagt i mer än ett decennium att vi inte kan rädda hela världen. Men i och med SD:s nya roll som regeringsunderlag måste han svara på en annan fråga: kan du rädda, eller ens hjälpa, dina egna väljare? De som har gett dig sin röst, vad ska du ge dem? Klaga på den gamla regeringen kan människor göra själva. Rimliga pensioner, barnbidrag och elstöd behöver man politiker till. Men när Åkesson får frågor om det ger han inga svar. Han säger att man får fråga regeringen. Det är för slappt.
Det är i diskussionen om levnadskostnadskrisen som glöden finns. Det är förståeligt att Vänsterpartiet inte släppt idén om Sverigepriser, alltså en inhemsk elprissättning separat från exporten. Det är en av få idéer från valrörelsen som åldrats väl. Någon gång kommer de borgerliga behöva bemöta det förslaget seriöst, inte bara genom obegripliga försök till ordvitsar av Pehrsson. De kan inte heller längre låtsas att diskussionen handlar om ja eller nej till kärnkraft.
Stora statliga stöd till folket var inte ett ortodoxt borgerligt vallöfte. När det nu blir allt tydligare att det kommer att handla om subventioner till de rikaste klarnar allt. På den fronten har Moderaterna historia och hög trovärdighet. Elstödets fördelningsprofil är usel, det är därför den är så hemlig. Den fördelningsprofilen kallar Åkesson en teknikalitet, det viktigaste är tydligen att göra något. Även om detta något blir ökad ojämlikhet och stöd till dem som redan har det gott ställt under hög inflation. Håller hans väljare med om det?
Ulf Kristersson säger att han står redo att bygga ett starkare, friare och mer jämställt samhälle om bara migrationen stramas åt. Vi som längre undrat varför Moderaterna är dåliga på frihet och jämställdhet får alltså svar. Tydligen väntar man på att halmgubben ska ändra sig innan man kan sätta fart.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
