ledare De 1300 medlemmarna i Hamnarbetarförbundet kan samexistera med hamnarbetarna i Transport. Men då måste deras förbund acceptera att det finns en förhandlingsordning och att förhandlingar alltid slutar i kompromisser.
Den hamnkonflikt som sedan början av året nu spridits till hamnar även utanför Göteborg har ännu inte nått någon lösning. Medlarbudet om ett hängavtal med samma villkor som Transport, som med sina cirka 1600 medlemmar i hamnar har det centrala kollektivavtalet, har avvisats eftersom Hamnarbetareförbundet vill kunna göra egna lokala uppgörelser. Arbetsgivaren Sveriges Hamnar la i fredags ett omfattande lockoutvarsel för fem månader framåt. Läget är fortsatt låst och konflikten är kostsam, både i kronor och i politiska konsekvenser. Förra året höll Göteborgsstrejken på att ända i en utredning med risk för strejkförbud, som dock stoppades av parternas eget förslag.
Det förslaget kan nu, efter avslutad remissrunda, leda till en lag som träder i kraft i augusti.
De allra flesta instanser är positiva. Och ansvariga ministern Ylva Johansson (S) lovar att beakta påtalade risker som förbud mot politiska strejker, vilket inte varit syftet.
Samtidigt har det uppstått en debatt huruvida även detta modifierade förslag skulle öka så kallad avtalsshopping, att arbetsgivaren ger avtalsrätt till fackförbund med sämst villkor. En sådan risk ser dock inte de parter på svensk arbetsmarknad som varit med och tagit fram det förslag som nu är ute på remiss.
Transport menar att det snarare är Hamnarbetarförbundets strategi som öppnar för avtalsshopping samt driver »arbetsgivarna rätt i famnen på bemanningsföretagen«.
Starka fack behöver sällan strejka för att nå resultat.
Ända sedan Verkstadskonflikten 1945 har reformism och centrala avtal varit en del av den framgångsrika svenska partsmodellen. Den gången var både arbetsgivarna i SAF och LO med och förde den halvårslånga Metallstrejken till en lösning som alla parter tjänade på.
En hörnsten i den svenska arbetsmarknadsmodellen är sedan dess en hög kollektivavtalstäckning och centrala ramavtal. En fundamental del är även förhandlingsordningen, där arbetsgivare och fackförening enats om hur man ska förhandla och inte minst konflikta.
Med detta regelverk som styrpinne kan Sverige också stoltsera med stadig reallöneutveckling samtidigt med rekordfå konfliktdagar.
För att kunna skydda och gynna även utsatta grupper och minska gapet mellan kvinnor och män måste konfliktlösningen tryckas upp till central nivå. Det ger förvisso större effekt att stoppa en hamn än att stoppa ett äldreboende eller sätta en restaurang i blockad.
Men så skapas inte rättvisa i lönesättningen. Det ska inte bara vara muskelstyrkan och konfliktförmågan som avgör vilken lön man får. Schyssta former för förhandlingar gör att man kan förhandla fram rättvisare löner åt fler.
Eftersom löntagarna säljer sitt arbete medan facken säljer stabila villkor på arbetsmarknaden så minskar oförutsedda konflikter bytesvärdet av det senare och kan även leda till att intresset för att teckna kollektivavtal avtar när de inte får den arbetsfred de betalat för. Starka fack behöver sällan strejka för att nå resultat, visar forskning.
Detta borde även exempelvis Vänsterpartiledare Jonas Sjöstedt fundera på, som nu kritiseras av Transport för att heja på Hamnarbetarförbundets agerande och samtidigt stå inför LO:s styrelse och säga sig värna den svenska partsmodellen.
Lika lite som betyg kan fackliga avtal vara några marknadsvaror. Vissa saker ska man helt enkelt inte konkurrera om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
