Hämnd ska inte styra våra liv

söndagskrönikan Vi har hamnat i en situation där det är möjligt att anklaga muslimer för vad som helst, och det kommer repeteras tills den allmänna uppfattningen är att det är sant, skriver Tanvir Mansur.

“Do you have any fruits or meats, or sandwiches with you?”.
Det är sommaren 2014 och jag står i kö till passkontrollen på Oaklands flygplats. Vi går fram en och en för att visa våra pass när en kvinna från tullen frågar om vi har mat med oss. Jag, min dåvarande flickvän och en vän ska åka på roadtrip i USA. Båda två, som är vita kvinnor, svarar nej på frågan om frukter. Men när det är min tur får jag inte frågan. Tullpersonalen säger istället att jag ska gå åt sidan och prata med hennes kollega som står vid en disk framför bagagebanden.

“Why are you here?” frågar han. Jag förklarar att vi ska åka på roadtrip.

“When was the last time you were here? What countries have you visited before you came to the United States?”

Det är inte första eller sista gången jag blir utvald för “särskild kontroll” baserat på mitt utseende. Men eftersom jag nu har börjat producera poddar, tänker jag att jag borde spela in förhöret som jag ska vara med om. Jag plockar fram allt jag har i fickorna på disken. Pass, mobiltelefon och min bandspelare med den röda REC-symbolen påslagen. Det är första gången jag spelar in en rasprofilering som drabbar mig själv. Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv.

“Have you ever been to Pakistan? Any of the countries of interest, like Afghanistan, Pakistan, the Middle East?”

När jag har svarat på alla detaljer om mitt liv, min familj och mitt jobb, så förklarar han att det är inget fördomsfullt med att jag blir utvald. Trots att inga av de vita passagerarna i kön blir förhörda. Jag vet att jag blir misstänkt som terrorist baserat på mitt namn och mitt utseende. Varför ska vi låtsas som något annat? Men jag säger så klart inget om det. Jag vågar inte. Det enda jag klarar av att pipa fram är att jag är svensk medborgare, precis som de vita kvinnorna jag reser med.

Samtalet avslutas, jag får tillbaka passet och samlar mina väskor. På vägen ut pratar jag och mitt sällskap om den absurda situationen. Och det visar sig dessutom att en av dem hade en smörgås med sig i väskan.

Kritiken mot att fri- och rättigheter inskränks i jakten på terrorism ses ofta som ett försvar av terrorism.

Är det konstigt att jag blir rädd när jag ska flyga? Att jag är på min vakt? Att jag vill vara slätrakad och bära finkläder som ett sätt att minska risken för att bli utvald?

Det är inte en liten sak att någon tror att du skulle kunna begå ett terrordåd eller tillhöra en rörelse som skulle vilja göra det. Men det här tänkandet är inte en enskild händelse. Det är ett mönster.

Det tänker jag på nu när hovrätten i Göteborg tar upp förtalsmålet mot S-politikern Ann-Sofie Hermansson. 2018 var hon ordförande för Göteborgs kommunstyrelse och försvarade beslutet att kommunen skulle stoppa en filmvisning och ett panelsamtal med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. I sina blogginlägg pekade Hermansson ut aktivisterna som extremistiska röster. Nästa vecka väntas domslutet från hovrätten komma.

“Hon har haft som motiv att kränka Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på grund av deras trostillhörighet, säger målsägandenas ombud Silas Aliki till Dagens Nyheter. “De kopplas ihop med extremistisk terrorverksamhet och det är en grov kränkning eftersom det fick så stor spridning via bloggen.”

Men jag vill backa bandet ännu längre. Den här månaden är det 20 år sen USA inledde vad de kallar “kriget mot terrorismen”. Idag har stormakten till slut har lämnat Afghanistan tillbaka till talibanerna och försatt landet i en ännu större humanitär katastrof. Det som hände efter terrordåden den 11 september kan egentligen ses som ett krig som skapade terrorism, snarare än tvärtom. Samtidigt blev jakten på terroristerna ett sätt att institutionalisera islamofobin.

Hela USA var i landssorg efter flygattackerna, och alla var överens om att något måste göras.

Den 14 september 2001 samlades USA:s kongress för att ge utökad militär makt till presidenten. Det skulle göra att den sittande presidenten George W Bush skulle kunna inleda krig mot de som ansågs kunna kopplas till 11 september-dåden. Men den ansvariga terrorgruppen Al-Qaida nämndes inte ens i lagen.
Hela kongressen röstade ja, alla utom kongressledamoten Barbara Lee. I ett starkt tal inför representanthuset förklarade hon att det starka begäret för hämnd ska inte styra våra handlingar. Då är vi inte bättre än våra fiender.

“Some of us must say ‘let’s step back for a moment, let’s just pause for a minute’ and think through the implications today. So that this does not spiral out of control.”

20 år senare kan vi konstatera att det är precis vad det gjorde. Det gjorde det möjligt för USA att inte bara invadera Afghanistan på jakten efter Al-Qaida. Det tillät också George W Bush att invadera Irak 2003, genom att påstå att Saddam Hussein gömde massförstörelsevapen och kunde kopplas till terrordåden 2001. Även om det inte var sant. Invasionen av Irak lockade då fram en ny terrorrörelse som kallade sig för Islamiska Staten.

Samtidigt började bilden av muslimer som terrorister etsa sig fast i allmänhetens medvetande. Men nidbilden av människor i Mellanöstern är inte ny. På 70-talet beskrev Edward Said i boken Orientalism, hur bilden av “Den Andre” hade genom århundraden skapats som olika motsatspar gentemot bilden av västvärlden. I skönlitteratur, film och konst. Om en tavla visar hur “araben” är barbarisk, så avbildas västerlänningen som civiliserad. Huvudpersonen är oftast den vita européen, och det är den personens blick och erfarenheter som avgör hur boken eller filmen uppfattas.

Det som skedde under det 20-åriga kriget mot terrorismen var att den negativa avbildningen av muslimer, eller Den Andre, förstärktes med en terrorstämpel. Huvudfienden i amerikanska actionfilmer blev ofta irakier, talibaner eller Al Qaida-inspirerade terrorister. Vanliga muslimer syns eller hörs inte.

Och hur olika grupper av människor avbildas får konsekvenser i verkliga livet. Dels med tanke på att islamofobiska hatbrott har ökat, både mot moskéer, föreningslokaler och enskilda personer. Det gäller särskilt mot mot synliga muslimer, som kvinnor som bär hijab, niqab eller burka. Inte minst visar hatbrott mot sikher – som inte är muslimer – just detta. Eftersom sikhiska män ofta bär turbaner blandas de också ihop med talibaner. Bilden av Den Andre avgör hur du blir bedömd. Muslimska barn som växer upp i Sverige får dras med glåpord som “talibaner” eller “islamister”. Det är svårare att komma på anställningsintervju med namn som Mohammed. Det är svårt att sammanfatta hur bred islamofobin är.

På hemmaplan började USA spionera, kidnappa och häkta muslimer och migranter utan åtal, tack vare en lag som kallades för The Patriot Act. Det är ett av flera exempel på hur islamofobin kunde bli institutionaliserad.

USA inrättade tortyrfängelset på Guantánamo-basen. De betalade tipsare i Afghanistan och Pakistan för att ge namn på personer som skulle kunna vara terrorister. Totalt har det suttit 775 fångar på Guantánamo, majoriteten utan att bli åtalade eller få en möjlighet till en rättssäker process.

Mansour Adayafi satt fängslad på Guantánamo i 14 år, och berättar för SVT:s Utrikesbyrån:

“När jag såldes till CIA påstods jag vara egyptisk al-Qaida-general, rekryterare, ledare. De sa att jag låg bakom 11 september-attackerna. Under tortyr kan man erkänna till vad de än vill att du säga.”

Vittnesmål som kommit fram vid tortyr kan heller inte användas vid en rättegång. Fängelset har under de senaste 20 åren fått stor kritik från både FN och människorättsorganisationer, bland annat Amnesty, för brott mot internationella lagar. Hur kan ett demokratiskt land som ska stå upp för mänskliga rättigheter inte bete sig bättre än sina fiender?

Samtidigt blev bilderna från Guantánamo så klart ett rekryteringsverktyg för talibaner och terrorister. Så användes också USA:s tortyrfängelser Bagram i Afghanistan och Abu Ghraib i Irak. Varje gång USA:s inhumana ageranden avslöjades, kunde både IS och talibanerna växa.

Donald Trump skakade hand med talibanerna och gav dem nyckeln till Afghanistan. Folket fick inte vara med i samtalen alls. En uppskattning från The Watson Institute visar att 241 000 människor har dött i Afghanistan och Pakistan under kriget.

Våld sker alltid i spiraler. En hämndaktion står aldrig utan konsekvenser, utan leder alltid till nånting värre. Fler terrordåd, även i Europa, som också i sin tur leder till ännu fler hämndaktioner. Varje gång vi möter våldet med mer våld, gröper vi ur det som gör oss mänskliga. Sakta men säkert förvandlas vi till nationer som inte längre står upp för demokrati och människors lika värde.

Även i Sverige togs fler beslut för att kunna jaga terrorister som samtidigt kunde inskränka medborgares integritet. Vi står inför en tid då allt fler politiker förespråkar övervakning och avlyssning i kampen mot gängkriminalitet och terrorism. Det känns bra för en del att använda hårdare tag. För då har vi gjort något. Men exemplet med USA efter 11 september visar just att det kan spåra ur. Vi måste stå upp för rättssäkerhet och demokratiska processer. Fler borde tänka som Barbara Lee gjorde där och då i USA:s kongress. Ta ett steg tillbaka, ta en paus och fundera på konsekvenserna av våra beslut.

Självklart finns det ett problem med radikalisering och rekrytering till terrorgrupper som IS, den måste stoppas. Men det är inte samma sak som att vanliga muslimer ska sammankopplas med en nidbild. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet.

Och den här frågan är komplex. För att kritiken mot att fri- och rättigheter inskränks i jakten på terrorism ses ofta istället som ett försvar av terrorism. Just det här måste vara möjligt att kritisera, utan att bli anklagad för att vara “kopplad till terrorrörelser”. Jag vet att jag kommer bli tolkad på det sättet nu, just på grund av mitt namn och mitt utseende. Varje steg jag tar kan komma att granskas mer än någon som inte har muslimsk bakgrund alls.

Vi har hamnat i en situation där det är möjligt att anklaga muslimer för vadsomhelst på nätet, och det kommer repeteras tills den allmänna uppfattningen är att det är sant. Det ser vi i förtalsmålet i Göteborg, men också på jakten på studieförbunden och det muslimska civilsamhället. Det räcker med att vara muslim i Sverige, så blir du misstänkt för något.

På det sättet skiljer sig inte tankemönstret från flygplatspersonalen i Oakland.

Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.