För Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström har bemanningsdirektivets införlivande i svensk rätt ett enda syfte – att undanröja hinder för bemanningsföretagen. Det är inte förvånande. Hans förhoppning är att ett direktiv som antagits i syfte att stärka skyddet för en av arbetsmarknadens mest utsatta grupper ska bli ett instrument för avreglering. Sannolikheten för att Bäckström ska bli besviken är stor.
Bakgrunden till bemanningsdirektivet står att finna i EU-fördragets kapitel om socialpolitik. Syftet med dessa direktiv är att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare i Europa. I detta fall handlar det om att EU har antagit ett direktiv för att förbättra det sociala skyddet för anställda i uthyrningsföretag i hela EU. En kategori arbetstagare som har ett stort behov av att skyddas mot exploatering av mindre seriösa bemanningsföretag.
Den centrala frågan i bemanningsdirektivet handlar om den likabehandlingsprincip som fastslås. Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska behandlas på samma sätt som om de hade anställts direkt av kundföretaget. Direktivet innebär att EU-rätten i viss mån återupprättar principen om likabehandling efter Lavalmålet, där EU-domstolen fastslog att gästande arbetstagare enbart ska ha rätt till minimivillkor.
Bäckström har nu upptäckt att direktivet även innehåller en bestämmelse om att medlemsstaterna ska granska de hinder för bemanningsföretag som finns i lag och kollektivavtal (artikel 4). Tanken med regeln är att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter skall skanna regelverken och rapportera till kommissionen. Bäckström och bemanningsföretagen försöker nu att använda denna del av EU-rätten att avreglera svensk arbetsrätt.
Attacken riktas mot 38 § MBL som säger att en arbetsgivare som ska lägga ut arbete på annan måste förhandla med facket. Förklaringen till förhandlingsskyldigheten är att en arbetsgivare annars kan kringgå lagstiftning och kollektivavtal genom att inte låta arbete utföras av egna anställda utan med andra juridiska arrangemang. 38 § MBL har alltså samma sociala skyddssyfte som bemanningsdirektivet.
Bäckström försöker att använda EU-rätten i inhemskt politiska och ekonomiska syften. Det man inte kan uppnå på politisk väg i Sverige försöker man istället att uppnå genom juridiska finter med stöd av EU-rätten. Detta är i sig inget nytt. Lavalprocessen finansierades av Svenskt Näringsliv i syfte att begränsa stridsrätten i Sverige. Men som metod för att främja svenska företags intressen finns anledning att ifrågasätta strategin.
Svensk arbetsmarknad karakteriseras av självreglering. Tillsammans tar parterna ansvar för utvecklingen av arbetsmarknaden. Kollektivavtalen har skapat förutsättningar för att säkerställa en långsiktigt stabil utveckling över hela arbetsmarknaden vilket har en avgörande betydelse för Sveriges ekonomi, företagens konkurrenskraft och de anställdas villkor.
När Bäckström vill använda EU-rätten för att uppnå förändringar av svensk arbetsrätt finns anledning att mot den bakgrunden vara orolig. Inte bara från fackligt håll. Även svenska företag har anledning att oroa sig. Bäckström och bemanningsföretagen förespråkar nämligen att utländska tjänsteföretag ska kunna konkurrera med lägre löner och sämre villkor än svenska bemanningsföretag.
Det är inte med försämrad arbetsrätt och osund konkurrens som den snabbt växande bemanningsbranschen ska profilera sig. En utveckling av en mycket framgångsrik partsmodell grundad på både flexibilitet för företagen och trygghet för arbetstagarna genom införandet av en likabehandlingsprincip i svensk rätt borde välkomnas av alla.
Ingemar Hamskär, chefsjurist TCO och Claes-Mikael Jonsson, jurist LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
