Direktör Bäckström på arbetsgivarorganisationen Bemanningsföretagen är upprörd. Det kan vi förstå. Det är smärtsamt att påminnas om tillkortakommanden. I den statliga bemanningsdirektivsutredningen tvingade den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv Bemanningsföretagen att förespråka ekonomiska konkurrensfördelar för utländska bemanningsföretag som utstationerar arbetstagare till Sverige.
I utredningsarbetet med att införliva bemanningsdirektivet, under ledning av professor Birgitta Nyström, kunde vi som fackliga representanter konstatera att de privata arbetsgivarna företräddes av såväl Svenskt Näringsliv (inhyrarsidan) som Bemanningsföretagen (uthyrarsidan).
Svenskt Näringsliv har i den Nyströmska utredningen hävdat att svenska fack endast ska få kräva minimivillkor av utländska bemanningsföretag. Detta trots att bemanningsdirektivet vilar på en uttrycklig likabehandlingsprincip av villkor för uthyrd arbetstagare visavi jämförbar arbetstagare i inhyrarföretaget.
Under utredningens gång har det blivit tydligt att Bemanningsföretagen tvingats underkasta sig inhyrarsidans vilja till lägsta möjliga pris på bemanningsarbete. Vi förstod att Svenskt Näringsliv skulle fortsätta driva den linjen men blev uppriktig sagt förvånade av att Bemanningsföretagen, som borde företräda uthyrarsidan, intog samma ståndpunkt – det vill säga en ståndpunkt i rak motsättning till sitt egenintresse.
Bemanningsföretagen har alltså förespråkat en ordning där det ska vara billigare att anlita utländska bemanningsföretag framför de egna medlemmarna. Det är naturligtvis frustrerande för Bäckström att återigen och offentligt bli påmind om det, eftersom han inte kunnat försvara sina medlemmars intressen inom Svenskt Näringsliv.
Bäckström förvränger och utelämnar även andra fakta. Han förtiger att vi är ense om att seriösa bemanningsföretag med kollektivavtal fyller en funktion på svensk arbetsmarknad genom att lösa tillfälliga arbetskraftbehov i företag och myndigheter. Vi skiljer oss dock i uppfattning i en annan fråga. Vår uppfattning är att svenska bemanningsföretag är betjänta av sund konkurrens på en gränsöverskridande tjänstemarknad.
Att Bäckström och Bemanningsföretagen nu försöker att använda direktivet för att hävda sina särintressen och försämra fackliga rättigheter enligt 38§ MBL är inget som förvånar – som företrädare för de centrala arbetsmarknadsparterna måste man dock se till hela arbetsmarknadens funktionssätt. Kravet på att arbetsgivare ska förhandla med kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation innan denne anlitar inhyrd arbetskraft från ett bemanningsföretag bidrar till att missbruk beivras och till att reglerna om anställningsskydd inte kringgås. Även om kravet på förhandling med Bäckströms argumentation rättsligt kan rubriceras som en begränsning som ska undanröjas i direktivets mening så är det utom tvivel så att förhandlingskravet kan rättfärdiggöras enligt samma direktiv eftersom syftet med regelns utformning är att säkerställa att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.
En anställning i ett uthyrningsföretag kan vara en språngbräda till en tryggare anställning. Det är inget konstigt med det. Vad vi däremot tar avstånd ifrån är situationer där ett permanent arbetskraftsbehov löses med inhyrning. I den frågan uppvaktade TCO och Unionen arbetsmarknadsministern i syfte att få ett tilläggsdirektiv till den statliga bemanningsdirektivsutredningen. Att arbetsmarknadsministern avslog det fackliga kravet innebär dock inte att problemet med långvariga inhyrningar upphört att existera. Tvärtom. Bemanningsfrågan kommer även fortsättningsvis sätta fokus på den växande otryggheten och godtycket på svensk arbetsmarknad. Exempel på det kan vi tyvärr bevittna och läsa om var och varannan dag.
Ingemar Hamskär, chefsjurist TCO och Claes-Mikael Jonsson, jurist LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
