Våldet har sprängt alla gränser och landet kallas krasst för ” the rape capital of the world”. Det skriver Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna.
Ekonomiska intressen göder det fruktansvärda våldet som återigen härjar i östra Kongo. Sedan april har över 400 000 människor tvingats fly. Under den eftersökta krigsförbrytaren Bosco Nntgandas ledning sprider en grupp fruktade rebeller skräck i civilbefolkningen. De attackerar obeväpnade män, kvinnor och barn som kommer i deras väg. Vi har sett bilder på människor som slaktats brutalt och utan urskiljning. De som överlevt berättar om våldtäkter och andra fasansfulla övergrepp. Gruppen kallar sig M23 och bröt sig ur den kongolesiska armén i våras. Med uppbackning från Rwanda erövrar de strategiskt viktiga gräns- och gruvområden.
Som om det inte vore nog med offensiven från M23 bildas nu nya konstellationer med Mai Mai-rebeller och andra grupper – som alla angriper och lever på civilbefolkningen, våldtar, mördar och gör allt för att skaffa sig kontroll över gruvor som kan finansiera vapenanskaffning. De så kallade konfliktmineralerna, däribland de tre ”T:na”: tungsten, tenn och tantalum, samt guld – för närvarande oundgängliga i tillverkningen av elektronik som datorer och mobiltelefoner – har blivit Kongos största tillgång och samtidigt dess förbannelse. Dessa naturtillgångar finansierar och vidmakthåller konflikten i östra Kongo.
Våldet i Kongo är en utdragen följetong. Lågintensiv terror utarmar såväl människorna som naturen. Det är ofattbart vilka fasor människor här tvingas genomleva. Krigen sedan 1998 har skördat över fem miljoner människors liv, våldet har sprängt alla gränser och landet kallas krasst för ” the rape capital of the world”. Samtidigt äter korruptionen upp landet inifrån, rättsapparaten är ur funktion och förra årets parlamentsval kantades av repressalier mot oppositionella.
Konflikten är komplicerad och svårgenomtränglig. Det finns inga enkla snabba lösningar. I grunden handlar det om en icke fungerande stat som måste komma på fötter. Jag erkänner att det är lätt att förlora hoppet och vända bort blicken. Men omvärlden har ett ansvar att inte glömma Kongo. Och det finns saker som vi kan göra som på sikt stryper rebellgruppernas pengaflöden och drar undan mattan för deras framfart. När vi frågar aktivister som vi samarbetar med i östra Kongo vad omvärlden kan göra återkommer de till en sak. Stoppa den illegala handeln med konfliktmineralerna.
Därför vill vi se en europeisk lagstiftning, liknande den som finns i USA. Något som förespråkas av flera aktörer bland annat Margot Wallström f.d. FN:s särskilda representant mot konfliktrelaterat sexuellt våld. Syftet med lagstiftningen är att bromsa inkomsterna till krigsherrarna som lever på konflikten och som är ansvariga för de vidriga människorättsbrotten. Lagen skulle bidra till att synliggöra för både uppköpare och konsumenter vad som är konfliktmineraler och vad som inte är det, och skapa drivkrafter för industrin att utveckla en sundare och mer hållbar handel.
Oroliga röster hörs för att en sådan lag slår fel. Att den leder till en de facto bojkott vilket lämnar gruvarbetare arbetslösa, i en än värre situation lätta att rekrytera för rebellgrupper. En ny rapport från amerikanska Enough Project visar dock att den amerikanska lagen, tillsammans med andra initiativ för att öka spårbarheten i handeln, rejält minskat rebellgruppernas vinster. Samtidigt fortsätter handeln och gruvarbetare uttrycker sitt stöd för lagen. De ser den som ett sätt att komma bort från slavliknande arbetsförhållanden som de tvingas arbeta under i dag. M23:s framfart hämmar dock arbetet och framstegen riskerar att gå förlorade. I detta läge betyder det mycket om EU agerar. Det skulle göra arbetet med att stoppa den illegala handeln mer effektivt och bidra till att företag agerar på samma spelplan, med samma regler och förutsättningar. Handelsminister Ewa Björling (M) är dock skeptisk till bindande lagar, istället hänvisar hon till OECD:s riktlinjer och frivilliga initiativ. Det är självfallet viktigt. Men många års erfarenhet visar att frivillighet trots allt inte räcker.
Nu krävs lagstiftning för att nå längre.
Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
