Arbetsgivarna måste bli skyldiga att motivera de otrygga jobben. Det skriver Handels ordförande Susanna Gideonsson.
Gå in i en helt vanlig butik och se dig om. Du kommer snart se att vad som på ytan ter sig som en arbetsplats egentligen är två.
Där finns en kärna av fast anställda med någorlunda många timmar på sina kontrakt. Sedan finns en ständigt utbytbar grupp av tillfällig personal – deltidsanställda med få timmar på kontraktet, visstidsanställda, bemanningsanställda och alla möjliga former av otrygga anställningar.
Gruppen med fast anställda bär ansvaret för att arbetsplatsen fungerar över tid – att beställningar görs, att det frontas med rätt varor, att vikarier rings in och att nya blir introducerade.
Den andra gruppen tvingas vara standby, mer eller mindre dygnet runt. De hoppar mellan olika jobb ständigt jagandes av timmar för att få ekonomin att gå ihop i slutet av månaden. Alla vill de göra ett bra jobb men hindras av företagens jakt på lägre kostnader och allt större flexibilitet.
De med otrygga jobb används som en buffert, en arbetskraft man kan ta in och göra sig av med efter behag. Vid finanskrisen var det dessa som förlorade jobbet först. Det krävdes inga varsel, inga uppsägningsförhandlingar. Det var bara en mängd mobiltelefoner som det slutade att ringa i. Andelen tidsbegränsade anställningar har därför gått ner sedan 2007.
Nu visar nya siffror från LO att vi är tillbaka på nivåerna från tiden före finanskrisen. 618 000 personer hade tidsbegränsade anställningar under årets första kvartal. Det motsvarar 15 procent av de anställda. Bland arbetare är andelen högre: 20 procent. Och det finns inget som tyder på att ökningen skulle stanna vid dessa nivåer.
Denna företeelse är dock inte jämnt spridd över arbetsmarknaden. Som så ofta när försämringar introduceras och löntagares rättigheter pressas tillbaka tar man vägen genom de branscher där många unga och kvinnor jobbar.
Titta på den växande tjänstesektorn och du får en föraning om hur hela arbetsmarknaden kommer se ut imorgon om vi inte stämmer i bäcken. Bland arbetare i detaljhandeln har runt 30 procent tidsbegränsade anställningar. Detsamma gäller i den kommunala sektorn. I hotell- och restaurangbranschen är motsvarande siffra 43 procent.
Det säger sig självt att en så stor del av arbetet inte är av tillfällig natur. På många arbetsplatser i tjänstesektorn är den ordinarie bemanningen så liten att företaget inte skulle klara sig många dagar utan tillfällig personal.
Arbetsgivarna ägnar sig åt en precisionsbemanning där de gör allt för att undvika risken att betala för en enda timmes arbete som inte nyttjas optimalt. All luft pressas ur systemet, med konsekvensen att det blir allt svårare att andas. Så snart arbetsbelastningen kommer upp i normal nivå krävs extrapersonal.
Orsakerna bakom denna utveckling är komplex. Den svenska arbetsmarknaden är del av en global trend.
Vi vill se en ordning där arbetsgivaren måste redovisa för skyddsombudet hur lång tid det tar att utföra de förekommande uppgifterna och hur man i normalfallet ska klara av att göra det med ordinarie bemanning. Det är inte konstigare än att arbetsgivaren måste redovisa hur man ska klara av tunga lyft eller förflytta sig över halkiga golv utan att komma till skada. Det är en arbetsmiljöfråga. Vi vet att även de fast anställda upplever högre stress på arbetsplatser med hög grad av tillfällig bemanning.
Denna fråga behöver utredas och ett regelverk utarbetas. Men en åtgärd kan vidtas nu genast.
När anställningsformen allmän visstid infördes 1 juli 2007 upphörde i praktiken tillsvidareanställningen att vara norm i Lagen om anställningsskydd, LAS. Tidigare hade arbetsgivare behövt motivera varför en anställning inte är tillsvidare. Det behöver de nu inte längre. Med den nya ordningen kan en arbetsgivare i princip välja fritt om en anställning ska vara fast eller tillfällig.
Vi kan inte ha det så. Det måste åligga arbetsgivaren att berätta varför en anställning ska vara tidsbegränsad. Om legitima skäl föreligger finns ingen anledning för vare sig fack eller lagstiftare att motsätta sig en tidsbegränsad anställning.
Men bevisbördan måste ligga på arbetsgivaren. Annars kommer kärnan av fast anställda fortsätta krympa och stressen och pressen – och därigenom sjukskrivningarna – fortsätta att öka, samtidigt som en allt större grupp hänvisas till en allt djupare otrygghet.
Susanna Gideonsson, ordförande Handelsanställdas förbund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
