Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på veckans turer i riksdagen.
Den svenska politiken är sig ganska lik. På ytan. Det politiska spelet har förstås alltid varit rörligt och turbulent, pendlat mellan konstant konkurrens och återkommande och nödvändiga kompromisser. Men ändå. Vad är det som händer?
Det tillhör rutinerna att jämföra vårt 2020-tal med 1920-talet. För det var ett synnerligen turbulent decennium då regeringarna kom och gick. Vi hade åtta olika statsministrar och tio regeringar under detta decennium. Efter veckans historiska händelser på Helgeandsholmen känns jämförelsen än mer relevant. Vissa veckor händer inte så mycket. Det lunkar på med propositioner och utskottsmöten i Sveriges riksdag. Politik är upprepningarnas svåra och inte alltid lättuthärdliga konst. Men andra veckor är det som om att allt händer på en och samma gång. Det här var en sådan vecka. Fylld av händelser och icke-händelser. En del förväntade och andra rätt överraskande.
Den nuvarande ordningen är i längden ohållbar och gör det svårt eller närmast omöjligt att regera
In i det sista förhandlade regeringen om Vänsterpartiets stöd för Magdalena Andersson som ny statsminister. Till sist slöts en överenskommelse om höjda pensioner, vilken innebar att Magdalena Andersson kunde väljas till statsminister men fick avgå efter sju timmar, eftersom Miljöpartiet hoppade av regeringen. Centern släppte först fram Andersson som statsminister men sedan också den konservativa budgeten. För tredje gången sedan 2014 lyckades inte regeringen få igenom sin egen budget. Unikt i sig. Den här gången var det Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som hade gått samman och röstade för en gemensam budget. Vilket i sig var en milstolpe.
Den här politiska oredan är det nya normala. Hur länge den varar är osäkert. Men den nuvarande ordningen är i längden ohållbar och gör det svårt eller närmast omöjligt att regera. Kanske kommer någon form av ny stabilitet ut ur det här. Den lär kora nya vinnare och förlorare. Men där är vi inte ännu. Politiken har alltid varit en konfliktfylld och ränksmidande sysselsättning. Den som inte förstår och accepterar spelets regler blir i längden inte långvarig i maktens centrum. Vi har haft många dramatiska perioder och episoder i och runtomkring den hägrande maktbasen i Rosenbad. Men händelserna den här veckan saknar ändå motstycke, ingen nu levande har varit med om något liknande.
Vilka risker är förknippade med den här politiska osäkerheten? För de enskilda partierna finns säkert rationella skäl att stänga dörrar och utfärda ultimatum. Men bortom det egna partiets horisont finns ett större ansvar för landet och demokratin och gentemot väljarna och medborgarna. Hur reagerar väljarna på turbulensen i riksdagshuset? Vad innebär det för tilltron till politikerna och i förlängningen till de demokratiska institutionerna? Vem vinner i det långa loppet på dagens turbulens? Vem tjänar på att det är rörigt? Och framför allt vad beror den stora oredan på?
En förklaring hänger ihop med den svenska socialdemokratins historiska unika styrka och dominans. För 31 år sedan skrev Lennart Weiss och jag en artikel på Dagens Nyheters debattsida om att SAP måste förstå att partiet framöver är ett ”parti bland andra”. Det var inte populärt att skriva sådant då. Men i grunden fick vi rätt.
Den andra förklaringen är att Sverigedemokraterna inom loppet av ett decennium blivit en maktfaktor i svensk politik. Gamla regler gäller inte längre. Det har också varit sju turbulenta år efter att Stefan Löfven blev statsminister, särskilt efter det senaste valet.
Fredrik Reinfeldts förslag inför valet 2014 var att det största blocket skulle få regera, det vill säga att Sverigedemokraternas mandat skulle räknas bort. Därför var det också logiskt att han avgick när de rödgröna blev större än Alliansen. Men hösten 2014 röstades Alliansens budget ändå igenom. Fast de borgerliga partierna ville inte regera.
Genom decemberöverenskommelsen (DÖ) löstes dilemmat temporärt. Regeringen skulle få igenom sin budget. Men Kristdemokraterna röstade sedan året därpå ner DÖ och firade i champagne.
I praktiken överlevde DÖ ändå under hela den mandatperioden. Efter 2018 deklarerade de borgerliga partierna att de ville fälla regeringen och försöka ta över själva. De gamla allianspartierna blev ett mandat mindre än Stefan Löfvens regeringsunderlag. Men Liberalerna och Centern drog den uppenbara slutsatsen att de skulle bli beroende av Jimmie Åkesson och backade ur alliansen.
Den rödgröna regeringen fick första året regera på en borgerlig budget efter att riksdagen precis som nu röstade igenom Moderaternas och Kristdemokraterna budget. Sedan slöts januariavtalet med Liberalerna och Centern som också slog fast att Vänsterpartiet skulle hållas borta från allt inflytande. Därigenom kunde regeringen få igenom sina budgetar. Januariavtalet höll i sin tur tills i somras. Vänsterpartiet initierade en misstroendeomröstning mot Stefan Löfven, som röstades bort men sedan återkom.
I den vevan lämnade Liberalerna allt samarbete med regeringen och Centern ville inte längre budgetförhandla med Socialdemokraterna. Januariavtalet förpassades till det stora runda historiska arkivet.
Magdalena Andersson blir väl statsminister till sist. Men hon får regera på en konservativ budget. Det är alltså inte första gången.
Försöken att hålla Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet borta från inflytande har väl gått sisådär. Vänsterpartiet har gjort oheliga allianser med hela oppositionen inklusive Sverigedemokraterna och fällt flera regeringsförslag. Jimmie Åkesson har fått igenom den första budget han själv förhandlat fram. Vänsterpartiet fällde i somras förslaget om marknadshyra i nyproduktion av bostäder, Stefan Löfven och januariavtalet. Vilket innebar att Liberalerna tidigarelade sin återkomst ”till borgerligheten”. Regeringen hade inte längre Centern och Liberalerna att förhandla och förankra sin budget med. Ja, vilken soppa. Men försöken att exkludera Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har om inte misslyckats så ställt till med en hel del problem. Och frågan hänger kvar i luften: Hur ska Sverige kunna regeras framöver?
Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. Det har i själva verket varit normen i svensk politik. Majoritetsregeringar har varit undantag. Sedan första kammaren avskaffades 1970 har vi bara haft några få majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar på 70-talet och Fredrik Reinfeldts första regering 2006 till 2010. Bara åtta av femtiotvå år har vi alltså haft majoritetsregeringar. Men genom många organiserade eller lösliga samarbeten i riksdagen har regeringen kunnat luta sig mot en parlamentarisk majoritet. Varför fungerar just det sämre idag?
Minoritetsregeringar kan luta sig mot hoppande majoriteter och välja vem de vill samarbeta med. Det har hänt ganska ofta. Sverige har styrts genom samarbeten över blockgränser i överraskande stor grad. Men med svaga regeringar och ett tunnare parlamentariskt underlag är det förstås mycket mer bräckligt.
Den rödgröna regeringen har ett svagt underlag och förbjöds dessutom genom januariavtalet att samarbeta med Vänsterpartiet (bakgrunden till den manövern var alltså från början att stänga ute Sverigedemokraterna). Detta fungerar hjälpligt så länge oppositionspartierna bara röstar på sin egen budget och inte samordnar sitt budgetarbete (vilket alltså hände 2014, 2018 och 2021 då regeringens budgetar föll).
Centern och Kristdemokraterna hade inga problem att samarbeta med VPK i folkomröstningen om kärnkraft 1980.
Ett annat hinder är fasta blockkonstellationer. Alliansen var länge en stark och fast axel. Även om den numera ligger i ruiner är banden mellan de fyra allianspartierna fortfarande starka, vilket Liberalernas avhopp från januariavtalet är ett tydligt tecken på. Men misstänksamheten mot Liberalerna är fortsatt stor på den kanten. Och tonläget mot Centern är närmast hatiskt.
Men allt är inte heller frid och fröjd på rödgröna fronten. Konsekvenserna av allt detta föll ut i veckans politiska spektakel. Ett alternativ är att som i exempelvis Tyskland konsekvent bilda majoritetsregeringar, det är inte inskrivet i författningen men en etablerad praxis. Finland har en förmåga att bilda breda koalitioner också över blockgränserna. Det finns alltså alternativ.
Men inte ens Jimmie Åkessons uppgång, socialdemokratins tillbakagång eller Alliansens uppgång och fall räcker som förklaring. Under långliga tider hade vi i princip fem partier i riksdagen. De speglade klassamhället under den högindustriella epoken i Sverige. Klassröstningen var ett starkt mönster. I hög grad företrädde partierna uttalade sociala intressen: arbetarklassen, bönderna, tjänstemännen, överklassen och näringslivet. Två block stod mot varandra, ett socialistiskt och ett icke-socialistiskt. Det socialistiska blocket hade för det mesta en övervikt. De stora väljarströmmarna skedde framför allt på den borgerliga kanten. Först var Folkpartiet det stora oppositionspartiet, sedan tog Bondeförbundet (Centern) över den rollen och därefter Moderaterna. Men sedan dess har vi fått in tre nya partier som representerar nya ideologiska dimensioner i riksdagen: Kristdemokraterna ett slags kristen etik med konservativ slagsida, Miljöpartiet en ekologisk eller grön dimension och Sverigedemokraterna en ideologisk nationalism.
Varför var det egentligen lättare att komma överens förr om åren? Centern och Kristdemokraterna hade inga problem att samarbeta med VPK i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Och på den tiden var kommunisterna kommunister. Det var många överenskommelser mellan den socialdemokratiska regeringen och den politiska mitten och med Moderaterna i försvars- och invandringsfrågor.
Särskilt Centern och Socialdemokraterna har en lång gemensam historia av kohandel, kompromisser och koalitionsregeringar. De två stora folkrörelsepartierna stod kulturellt och socialt närmare varandra än man kan tro och de kanske själva ville erkänna. Allt detta hände under en period där den politiska konflikten mellan vänster och höger, mellan plan och marknad, mellan socialism och kapitalism, var mycket mer laddad än i dag. Flera av den tidens ideologiska konflikter har numera avmagnetiserats. Så varför är svensk politik numera så konfliktfylld? Var de politiska partierna tryggare i sina ideologiska hemvister och därför bar på en förmåga att kompromissa i den konkreta sakpolitiken? De hade i varje fall många fler medlemmar och trogna väljare än i dag.
Den politiska konkurrensen är skarpare och hårdare. Vi har fått fler partier och en ökad fragmentisering av det politiska landskapet. Väljarnas rörlighet skapar en ökad nervositet i den politiska klassen. Kravet på att mejsla fram en tydligare profil gör sig gällande. Rädslan är stor för kommande väljartapp. Det finns flera aktörer som gör anspråk på partiernas väljarbas. Det har blivit svårare att skapa och upprätthålla breda väljarkoalitioner. För att överleva blir lösningen ofta att nischa in sig. Vilket verkar göra det svårare att utveckla och upprätthålla samarbeten med andra partier. I varje fall verkar de inte hålla så länge. Behovet av en karismatisk partiledare som går genom rutan öppnar för ledare som laddar för strid men har långt till kompromissen. Svagare och mer instabila partier blir kort sagt mer ängsliga. Små partier med färre medlemmar tenderar att bli introverta.
Ja, det finns säkert många förklaringar till veckans turbulens. Den långa perioden av liberalism efter 1989 är nu historia. Med vad kommer i dess ställe? Det skälver i samhällskroppen.
Politik är ett stök och ett bök – och måste så vara. Men demokratin är det gemensamma ramverk vi måste värna. På den demokratiska arenan bör vi bråka, debattera och diskutera. Där fattar vi beslut. Det är också den politiska plats där vi kan hantera olika slags intressemotsättningar. Politiken är det möjligas konst att åstadkomma det omöjliga. Förändring och förbättring är möjlig. Snart är det val.
Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
