Höjningen av lönebidraget är en mycket blygsam satsning för att få fler personer med funktionsnedsättning i arbete. Regeringen måste föreslå verkliga reformer, skriver Stig Nyman, ordförande och Mikael Klein, intressepolitisk chef.
Lönebidraget har sedan 2007 haft ett tak på 16 700 kronor i månaden. I 2017 års budget föreslår regeringen att beloppet ska höjas med några hundralappar till 17 100 kronor.
Den så kallade Funkautredningen är den senaste statliga utredningen som gjort en översyn av lönebidraget och konstaterade 2012 att hela 93 procent av arbetsgivarna inte får den faktiska kostnadstäckning som bidraget avser. Arbetsförmedlingen har under flera år påtalat att den låga bidragsnivån riskerar att urholka insatsens syfte. Funkautredningen föreslog en höjning till 19 800 kronor. Vissa remissinstanser, däribland LO, menade att bidraget bör ligga i nivå med medianlönen på svensk arbetsmarknad (då 26 700 kr) för att inte låsa fast lönebidraget till låglöneyrken.
Den nu föreslagna nivån för bidragstaket på ligger fortfarande rejält under de lägsta avtalsenliga lönenivåerna, som på de flesta områden i dag har passerat 20 000 kronor. Bidraget ska inte vara ett lönetak, men utredningar visar att det i praktiken ofta tillämpas så. Bland anställda med lönebidrag uppger många att de släpar efter i löneutveckling, men också får sämre del av kompetenssatsningar och har begränsade karriärmöjligheter.
Regeringen konstaterar att den starka arbetsmarknadsutvecklingen inte kommit alla till del. Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är fortfarande hög och till skillnad mot andra grupper så verkar inte konjunkturläget påverka sysselsättningsgraden nämnvärt. Det råder alltså andra mekanismer för utestängning när inte fler får jobb även i perioder av stark tillväxt och stor efterfrågan på arbetskraft. Delar av förklaringen ligger i att utformningen av själva stödsystemen och tillämpningen av dem, i sig skapar inlåsningar.
Inför 2017 flaggar nu regeringen för ytterligare förändringar i lönestöden och man hänvisar till en beskrivning av inriktningen i en departementsskrivelse tidigare i år (Ds 2016:14). Tragiskt nog är den skrivelsen en mycket mager läsning. Innehållet består av några begreppsförändringar men saknar konkreta förslag. Framförallt görs ingen ansats att komma tillrätta med de strukturella brister som finns inom dagens stödsystem. Tvärtom ger den intrycket att man avser behålla alla nuvarande former av lönestöd, inklusive de otidsenliga skyddade anställningarna.
Arbetsmarknadspolitiken inom detta politikområde har inte förändrats nämnvärt sedan 1980 då lönebidraget infördes och Samhall skapades. Det råder ett skriande behov av reformer och ett flertal statliga utredningar har genom åren pekat på de mest uppenbara bristerna. Återstår att se om nuvarande regering har tillräcklig kunskap och politisk vilja att föreslå verkliga reformer. Summeringen av politikområdet vid halvtid av regeringsperioden ger tyvärr inget hoppfullt intryck.
Stig Nyman, ordförande, Handikappförbunden
Mikael Klein, intressepolitisk chef, Handikappförbunden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
