Att inte anpassa sig till en reaktionär och symbolpolitisk agenda kräver i vår tid ett aktivt val, skriver Hanna Cederin, ordförande Ung vänster.
I dag förs en viktig debatt om hur borgerligheten flyttat sina positioner närmare högerns ytterkant genom sin anpassning till unken retorik och politik. Trots att utvecklingen har pågått en längre tid märktes en påtaglig förändring under sommaren.
I fokus står nu Sverigedemokraternas förljugna problemformulering om ”integrationsproblem” och de verkliga konflikterna döljs. Genom etnifiering av samhällsproblem och symbolpolitiska förslag har perspektivet effektivt skiftats från fördelningspolitik till värderingar. Samtidigt har flyktingpolitik och ”integration” klättrat på den politiska dagordningen.
Men inte heller arbetarrörelsen är fri från de röster som förskjuter perspektiv, misstänkliggör utsatta människor och normaliserar rasistiska utgångspunkter.
Under de senaste månaderna har vi hört socialdemokratiska ministrar uttala sig positivt om tiggeriförbud och högt uppsatta vänsterpartister ställa välfärd mot invandring. Sättet att prata om människor som ”volymer” har fått fäste på kommunal nivå och rasistiska tankefigurer och stereotyper används lättvindigt.
Det måste ses i den allvarliga kontext som samhällsklimatet faktiskt är, och går inte att bortförklara som tillfälligheter. För första gången har jag hört flera tala om att lämna gemenskapen i rörelsen för att man inte orkar strida för antirasistiska självklarheter också inom sitt parti eller sin organisation.
Danmark och Norge tas ofta och på goda grunder upp som varnande exempel på hur samhällsklimatet snabbt kan utvecklas i en rasistisk riktning. En viktig slutsats är att det inte är rasistiska partier eller förslag i sig som förändrar klimatet, utan att det övriga politiska landskapet anpassar sig till problemformulering, retorik och efterhand också politik.
Det svenska politiska läget jämförs nu med rätta med grannländerna. Det som mer sällan nämns är hur socialdemokratin och vänstern i Danmark och Norge förhållit sig till utvecklingen. Det finns förstås stora skillnader, såväl mellan länderna som mellan olika partier, men gemensamt är att i takt med normaliseringen följde man efter och har i dag till stor del accepterat problemformuleringen.
Vi som kämpar för jämlikhet måste dra flera slutsatser av sommarens väderombyte i samhällsklimatet. För det första är det tydligt att när gränser förflyttas i samhällsdebatten så kan de också förflyttas hos oss. Det norska och danska exemplet lär oss att den roll som vänster- och socialdemokratiska partier har spelat och spelar som antirasistisk kraft inte kan tas för given. Den måste försvaras i ord och handling.
Allra viktigast är att inte gå i fällan genom försök att med symbolpolitik tävla mot reaktionära krafter om de ”bästa lösningarna” på falska motsättningar. Den bästa antirasismen är den som löser de verkliga samhällsproblemen – arbetslösheten, bostadsbristen och bristerna i den generella välfärden. Den politiska dagordningen måste återvinnas.
Vi måste också noga vakta insikten om att den rörelse som kämpar för jämlikhet måste sträva efter att ha hela arbetarklassen bakom sig – att den splittringspolitik som är rasistiska och högerpopulistiska krafters livsluft och resultatet av deras framgångar, är ett gift som förgör vår förändringspotential.
Att anpassa sig till en reaktionär och symbolpolitisk agenda är enkelt, men att inte göra det kräver i vår tid ett aktivt val. Den svenska arbetarrörelsen och de partier som springer ur den – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – skiljer ut sig för att vi hittills gjort det valet. Låt oss fortsätta göra det.
Hanna Cederin, ordförande Ung vänster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
