Bara en progressiv och antirasistisk vänster har trovärdighet i frågan om hur kvinnor som utstår våld i hederns namn ska ges stöd och möjlighet till ett fritt liv, skriver Hanna Cederin, Ung Vänster.
Den som lever under hedersförtryck har inte mycket till svar att hämta hos högern eller de inom vänstern som försöker stå med en fot i varje läger. Det är tid att de som vill vara med i kampen för frigörelse skrotar sin oheliga allians, slutar förneka det arbete som görs inom rörelsen och i stället sluter upp.
I flera års tid har en skara debattörer från olika håll, alltifrån djupblå till rosaröda läger, upprepat samma osammanhängande berättelse om att frågan om hedersförtryck tigs ihjäl hos vänstern. Senaste reprisen kommer från socialdemokraten Nalin Pekgul i Expressen Kultur.
Vad det är Pekgul och hennes vänner vill att »vänstern« ska göra är oklart. Allt det omfattande arbete mot hedersförtryck som sker går ju enligt dem att likställa med att »blunda« och «förneka«. Tydligen är det inte tillräckligt att erkänna hedersförtrycket i allt ifrån program till flygblad, att ta fram och presentera förslag, att samarbeta med kvinnojourer och lokala föreningar som arbetar praktiskt och direkt.
Min slutsats är att Pekgul helt enkelt vill att man ska låta bli att agera mot rasism, islamofobi, svartmålning och klassfrågor kopplat till segregering och i stället alltid, enbart och utan nyans lyfta hedersförtrycket i varje sammanhang. Guldstjärna verkar den få som visar att den tycker hedersförtryck är så betydelsefullt att den till och med är beredd att agera rasistiskt och offra sanningen för att vinna förtroende hos dem »rättrogna«.
Kanske är idén att kampen mot hedersförtryck förs bäst med bred uppslutning från hela spektrat – både högerextremister och vänsterpartister ska med. I en sån strategi blir det omöjligt att hävda välfärd och demokratiska rättigheter som viktiga faktorer. Där blir det enda svaret repression i brott- och straffanda, demonisering av förövarna och offerkofta till de drabbade. Då passar det att ropa ut krav på förbud mot att kvinnor bär sjal, tala om »män i klänning« och samtidigt påstå sig vara modern. För visst är det trendigt att hänge sig åt konservativa värderingar.
Nalin Pekgul skriver förnumstigt att utmaningen är att hålla flera bollar i luften samtidigt – en lat och svepande kritik som kan riktas mot allt och alla. I debatten misslyckas Pekguls sida hur som helst fatalt och klumpar i stället ihop alla bollar till en och samma boll, som man sen viftar med oavsett vad frågan gäller.
Huvudingrediensen i argumentationen från Pekgul är påhittade motsättningar i att å ena sidan föra en progressiv vänsterargumentation i frågan om hur de som riskerar att drabbas av hedersförtrycket kan ges skydd och rättigheter, och å andra sidan bekämpa stigmatisering av människor som bor i marginaliserade områden och/eller är religiösa.
Vari ligger motsättningen i att göra motstånd mot rena rasistiska lögner, och samtidigt vilja möta kränkningar i hederns namn? Varför ska det inte vara möjligt att vända sig emot svartmålning och nidbilder av livet i förorten, och trots det erkänna att människor där också lever under reaktionärt förtryck? Varför är det svårt att acceptera att bekämpa könsseparatism när det kommer till att arbeta och köra bil, men samtidigt mena att det kan vara progressivt att dela upp badtider på simhallarna? Hur kan det krävas av den som kritiserar spridningen av en nazistisk film, att den också måste bevisa att den tar frågor om hedersförtryck på allvar? Svaret är att sådana motsättningar inte finns, och att dessa olika »bollar« ska kunna lyftas oberoende av varandra.
Den motsättning som debatten om hedersförtryck definitivt innehåller är byggande av oheliga allianser med konservativ borgerlighet, högerextremister och populister. Det går inte att bekämpa hedersförtryck tillsammans med de som bekämpat kvinnorörelsen i alla tider, som inte vill ge ekonomiskt stöd till kvinnojourer och som vill montera ned socialförsäkringssystemet. Det går heller inte att föra en kamp för grupper som står i skottgluggen för den rasistiska utvecklingen tillsammans med rasistiska krafter och deras svans.
Den viktiga poäng som Pekgul gör i sin artikel är att frågan handlar om »individens frihet kontra patriarkala värderingar med familjen som den minsta enheten som bygger upp samhället«. Frihet för den som lever under hedersförtryck förutsätter att den kan frigöra sig från familjens inflytande. Det kan bara ske om samhället finns där för att erbjuda stöd och möjligheter till ett annat liv, till social och ekonomisk självständighet. Då krävs riktade insatser, men också ett utbildningssystem och en välfärd som inte sviker.
Därför är det enbart vänstern som har trovärdighet i att möta problemen som mer än symboler och slagträn. Bara idealistiska liberaler tror att regler och förbud kan ge någon rättigheter eller makt om det inte hänger samman med materiella förutsättningar.
Svaret på hur de kvinnor och ungdomar som riskerar eller utstår kränkningar och våld i hederns namn ska ges stöd och möjlighet till ett fritt liv kommer från en konsekvent progressiv och antirasistisk vänster.
Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
