Grekiskt motstånd skyddar både demokratin och den europeiska rättsstaten, skriver Hanna Eklund, jurist och doktorand i Europarätt.
Det finns två kolossartade anledningar till varför Grekland ska säga nej till EU-kommissionens, ECB:s och IMF:s senaste bud och rösta nej i folkomröstningen på söndag, eller hålla sin linje om förhandlingarna fortsätter i någon annan form.
För det första, grekiskt motstånd skyddar demokratin.
Greklandsförhandlingarna är Europas just nu rakaste debatt om vilken typ av ekonomisk politik som skapar ett hållbart samhälle. Omfördelningspolitik ställs mot marknadsvänlig åtstramningspolitik.
Delar av den kravlista som trojkan gav Grekland innan förhandlingarna brakade samman läcktes via Financial Times. Mest sensationellt är att de skattehöjningar som den grekiska regeringen föreslog, till exempel 12 procent skattesats för bolag med en omsättning på över 500 000 euro per år samt en ökning av bolagsskatten, inte godtogs av trojkan som i stället ville se ytterliga nedskärningar i till exempel pensionsersättningar och läkemedelssubventioner.
Demokratins hjärta bultar så länge medborgare får bestämma vilken typ av ekonomisk politik som ska föras i de land och i den union av länder i vilka de lever. Det slutar slå när de som har makten lyckas beskriva sin politik som objektivt rätt, allt annat som objektivt fel och hoppas på att ingen märker vad som händer.
Det som borde vara ett demokratiskt val ska alltså inte förkläs till en teknokratisk lansering av förment korrekt marknadsliberal åtstramningspolitik. Som vore undsättningen av finansiella aktörers likviditet snarare än människors levnadsvillkor politiskt värdeneutral. Något Europas 10-tal kan förledas oss att tro.
Grekland avsatte den regering som försatte landet i kris, valde en ny som stod för en tydlig omfördelningspolitik, om än med betydande åtstramningar, tänkt att bygga upp landet, betala av lånen och vara en del av Europa.
Ett skolboksexempel på en demokratisk process som måste respekteras.
För det andra, grekiskt motstånd skyddar den europeiska rättsstaten. Detta kan låta som ett tungrott argument, men icke desto mindre är respekten för att lagen ska styra makten och att makten inte ska styra sig själv en viktig anledning till varför Grekland borde säga nej.
Var står det skrivet att EU-kommissionen, ECB och IMF ska bestämma hur mycket en grekisk medborgare ska betala för livsuppehållande medicin?
De nödlånevillkor som i detalj reglerar Greklands ekonomiska politik kommer inte från den nationella eller den europeiska unionens lagstiftare, vilket i sin tur gör det komplicerat att få lagenligheten prövad i de nationella och europeiska domstolarna. Både lagstiftare och domstolar, två maktkontrollerande institutioner, har alltså hittills hållits på behörigt avstånd från aktiv påverkan.
Trojkans makt får, utan grekiskt motstånd, styra sig själv utan sådana klassiska störningsmoment som parlament och domstolar. Vilket är minst sagt problematiskt.
Demokrati och rättsstat är stora ord. Både EU och dess medlemsstaters legitimitet vilar på dess betydelser. Ändå framstår de stundtals som viktlösa mot bakgrund av det svårbedömda europapolitiska läget.
Därför är Greklands slitsamma motstånd viktigt inte bara för sig självt men även för andra. Vad som är bra för Sverige, till exempel, är inte enbart undvikandet av effekter på den inhemska ekonomin och det är inte svenska regeringsföreträdares uppvisning i avståndstagande från den europeiska debatten, utan det är skyddet av de stora ordens betydelse.
Hanna Eklund, jurist och doktorand i Europarätt vid European University Institute i Florens
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
