Hanna Wagenius (CUF): “Det går inte att lagstifta fram äkta jämställdhet”

Det faktum att EU-kommissionen tittar på kvoteringslagstiftning kan inte legitimera förslaget – det måste kunna rättfärdigas i sig själv, skriver Hanna Wagenius (CUF) i en replik till Ylva Johansson (S). 

Ylva Johansson (S) skriver i Dagens Arena den 24/6 att regeringen bör införa en lag om kvotering av bolagsstyrelser. Enligt henne krävs “aktiva och modiga insatser” för att nå jämställda löner.

Klart står att det är långt kvar innan Sverige är jämställt. Att kvotera börsbolagsstyrelser skulle förvisso vara både aktivt och ganska modigt – men det betyder varken att det är rätt eller effektivt.

Johansson hävdar, med hänvisning till att arbetstagares rätt till representation i bolagsstyrelser, att man helt ska överge idén om att låta ägarna själva välja sina styrelseledamöter. En inskränkning i den principen kan dock inte automatiskt legitimera ytterligare en. Inte heller det faktum att EU-kommissionen tittar på kvoteringslagstiftning kan legitimera förslaget – det måste kunna rättfärdigas i sig själv.

Att göra det är dock svårt. När Norge införde kvotering av börsbolagsstyrelserna försvann inte bara ett stort antal bolag från börsen – andelen kvinnor i svenska styrelser minskade dessutom, eftersom de behövdes på den norska marknaden. Kvotering tenderar snarare att ge fler uppdrag till det fåtal kvinnor som redan befinner sig i toppen än att öppna dörren för fler. Varför en socialdemokrat argumenterar för att en redan privilegierad grupp ska få fler uppdrag är oklart.

Det finns inga ursäkter till att vi fortfarande har en ojämställd arbetsmarknad, men det finns förklaringar. En är att det dröjde länge innan kvinnor gavs samma tillgång till högre utbildning som män, vilket innebär att frågan om styrelseposter för kvinnor också är en generationsfråga. En annan är att kvinnor i långt större utsträckning än män hamnar i offentlig sektor där de sliter för låga löner och dåliga möjligheter till avancemang. En tredje är att många av de kvinnor som borde kunna hamna i styrelserummen inte anses ha rätt kompetens, eftersom de varit chefer inom “fel” områden. En fjärde är att kvinnor tenderar att vara hemma med barnen mer än män, vilket inte är till gagn för karriären.

Kvoteringshetsen är ett tydligt exempel på ett skadligt top down-perspektiv. I stället för att inse att anledningarna till att så få kvinnor tar sig till styrelserummen ligger tämligen tidigt i karriären försöker man desperat snygga till statistiken högst upp i hierarkin med hjälp av lagstiftning.

Jämställdhetsfrågan går dock inte att se som enbart en politisk fråga. Den handlar nämligen till stor del också om attityder och fördomar i samhället. Det tar längre tid att förändra och kan framför allt inte förändras med lagstiftning. En gång i tiden var feminismen en bildande och opinionsbildande kamp – de aktiva nöjde sig inte med att ropa efter lagstiftning, utan ville verka för mer jämställdhet i vardagen själva. Den attityden behöver återvända till dagens samhällsdebatt, eftersom det kan fungera där lagstiftning blir för trubbigt eller – som i fallet med kvotering av börsbolagsstyrelser – riskerar att slå helt fel.

Visst finns det lagstiftning som är värd att se över när det kommer till jämställdhetsfrågor, inte minst sådan som gör det svårt för kvinnor inom offentlig sektor att starta eget och driva företag, men det räcker inte med att lagstiftaren är aktiv och modig. De åtgärder som vidtas måste också vara rätt.