När Lissabonfördraget klubbades i EU i oktober 2007 tyckte vi från Unionen att det var en framgång. Fördraget visade på att den sociala dimensionen hade en viktig roll i framtidens EU.
Nu har frågan om den sociala dimensionen i EU än en gång tydligt aktualiserats till följd av eurokrisen. Fördragsändringar är nämligen nödvändiga på flera områden, som en följd av den ekonomiska krisen i EU. EU har enligt det nya fördraget ett ännu tydligare socialt uppdrag där de sociala parternas arbete ska främjas och den sociala tryggheten för arbetstagarna säkras (Art 153).
Men nu är det annat ljud i skällan när Europas politiska ledare möts – och dessutom fattar viktiga beslut.
EU har i dag en katalog av grundläggande rättigheter som är en del av EU:s grundlag. Stadgan om de grundläggande rättigheterna ska ”…ha samma rättsliga värde som fördragen”. Och den säger att ”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk”.
Detta är särskilt viktigt för våra medlemmar i Unionen, mot bakgrund av den obalans mellan grundläggande rättigheter och ekonomiska friheter som uppstått efter EG-domstolens dom i Lavalmålet. Formuleringarna om hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen och om nationell praxis är särskilt viktiga med hänsyn till den svenska kollektivavtalsmodellen.
Ett sätt att komma till rätta med att olika rättigheter vägs emot varandra är att återupprätta förhållandet mellan EU-rätten och ILO-konventionerna – ett arbete som ständigt lyfts fram från den europeiska fackföreningsrörelsen och från oss i Unionen men som helt fått slagsida.
I dag är läget ett helt annat och den sociala dimensionen är som bortblåst från stormen i euroland. Häromdagen enades till exempel Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, och David Cameron från Storbritannien, om att överväga vissa förslag som handlar om att skrota viss social lagstiftning – som en del av alla samtal om en kommande fördragsändring som nu pågår.
I gengäld skulle Merkel få stöd i frågan om en fördragsändring om att tydligt förstärka budgetdisciplinen i hela EU. Men frågan är nu om denna revidering också hotar den sociala dimensionen i hela EU och således arbetstagares rättigheter.
Demokratin riskerar på något sätt att kapsejsa på riktigt. Regering på regering köpslår och förhandlar på medborgarnas och de fackliga rättigheternas bekostnad. Det gäller likväl som Europas krisländer liksom de som faktiskt klarat sig bra (delvis genom billiga lån till de drabbade…). Och EU-kommissionen står vid rodret och Europeiska rådet åker med.
Rådet möts i Bryssel den 9 december. Frågan om fördraget står på dagordningen. Just nu blåser det kallt för den sociala dimensionen i EU.
Lissabonfördragets stadga om de grundläggande rättigheterna visade 2007 på att EU inte bara var beredd att bara behålla en social dimension. Stadgan visade – trodde vi – att den skulle utvecklas och bli en tydligare del i EU:s arbete. Fördraget arbetades dessutom fram under flera år med en god förankring hos Europas medborgare. Vi vill därför uppmana fler att arbeta för att den sociala dimensionen också kommer att finnas i EU den dag då stiltje infinner sig.
Hanna Wallinder, utredare Unionen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
