En diskussion behövs om hur vi ska kunna förvandla våra urbana miljöer från passiviserande bostadsområden till levande grannskap där alla boende stimuleras till att ta aktiv del i grannskapets sociala, kulturella och politiska liv.
”Vi måste använda stadsplanering som ett verktyg för socialt hållbar utveckling”, skriver Johannes Hulter och Jahja Zeqiraj i Dagens Arena den 13 december i fjol.
Jag instämmer helt i detta. Men vad är socialt hållbar utveckling? Det råder stor förvirring om detta. Somliga tror att det räcker med en stark välfärdsstat. Andra tror att en jämlik hälsa leder till social hållbarhet. När man inte vet hur målet ser ut, är det omöjligt att veta vägen dit.
Jag har gått igenom en stor del av den internationella forskningen kring begreppet. I huvudsak kan kriterierna delas in i hårda och mjuka. Till de hårda hör bostad, god hälsa, arbete. Det är inte alldeles enkelt att se hur alla skall få detta.
De mjuka kriterierna är betydligt enklare att uppnå. Sociala nätverk, möjligheter att påverka politiska beslut, solidaritet och gemenskapsanda är några av dessa. Kort sagt: aktiva medborgare är en förutsättning för ett socialt hållbart samhälle. Sådana behövs för övrigt även för att nå den ekologiska hållbarheten. Passiva medborgare struntar i sådant och slänger allt avfall i samma bytta.
Människan har levt i socialt hållbara samhällen i 1000-tals år. Först när urbaniseringen startade bröts mönstret. Utvecklingen accentuerades under efterkrigstidens byggande både i centralorter och förorter. Stadsplaneraren Uno Åhrén uppmärksammade detta redan i början av 1940-talet, då VD för Riksbyggen och senare professor på KTH. Han menade att vi i varje grannskap borde bygga ett ”fritidscentra” – ett vardagsrum för alla i området. På så sätt skulle demokratin utvecklas.
Idén uppmärksammades i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och av riksdagsmännen Torsten Nilsson och Henry Allard. Men de flesta andra tycks inte ha förstått poängen. I stället byggdes den ena ”sovstaden” efter den andra.
Visst, det byggdes på sina håll också ungdomsgårdar, men de var till för tonåringar som gjort sig kända hos barnavårdsnämnden och polisen. Det byggdes också ”allmänna samlingslokaler”, men dessa vara bara till för det organiserade föreningslivet. Få mötesplatser för kvalificerade sociala, kulturella och politiska aktiviteter dit alla i grannskapet var välkomna byggdes. Vi fick bostadsområden som effektivt hindrar skapandet av levande grannskap. Sådana kan ju bara byggas av aktiva medborgare.
Här står vi i dag. Med tusentals felplanerade bostadsområden, där 100 000-tals passiviserade och atomiserade människor bor, som sköter sig själva och skiter i andra. Resultatet ser vi i lågt socialt kapital, tydliga brister i den sociala sammanhållningen, stor främlingsfientlighet och som grädden på moset – nät- och politikerhatet.
Det är dags att vi börjar diskutera hur vi ska förvandla våra urbana miljöer från passiviserande bostadsområden till levande grannskap där alla boende stimuleras till att ta aktiv del i grannskapets sociala, kulturella och politiska liv. Rika erfarenheter av sådant finns i Danmark, Finland, Norge, Storbritannien och USA där man sedan länge förstått poängen. Grannskapsutveckling heter metoden.
De förkättrade miljonprogramsområdena behöver nu rustas upp rent fysiskt. Den som tror att det räcker med att byta el- och va-stammar, måla fasaderna i klatschiga färger och plantera några ”vackra träd” i parken är illa ute. I många av dessa områden behövs dessutom en socio-kulturell renovering utifrån de boendes egna behov.
Vi borde ha lärt oss av fjolårets förortsuppror och ihjälskjutningar, att utanförskapet inte bara handlar om språk och arbete utan även har sociala, kulturella och politiska dimensioner. Sverigedemokraternas framgångar visar att utanförskapet alls icke enbart är en ”invandrarfråga” utan också har drabbat ett stort antal ”gammelsvenskar”.
I miljonprogramsområdena har vi tidernas chans att göra om och göra rätt.
Hans-Erik Olson, Fil.dr., forskningsledare hos tankesmedjan Fritidsvetarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
