När riksdagen senare i höst ska fatta beslut om en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan sker det i ljuset av en rad misslyckanden för den Nato-ledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, Isaf. Våldet sprider sig, freden blir allt mer avlägsen och talibanerna stärker sina positioner. Miljoner afghanska flickor förvägras rätten att gå i skolan, de senaste valen har varit allt annat än demokratiska och för alltför många afghaner är fortfarande vardagen kantad av övergrepp och djupaste fattigdom. Det är verkligheten på marken som gjorde det omöjligt för oss att ställa oss bakom överenskommelsen mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Bakom mediernas spekulationer om spelteorier, diskussioner om taktik och resonemang om vem som tar vem i svensk politik så finns det en afghansk verklighet. En vardag där det är farligare att bli gravid än vara utländsk soldat, där alltför många afghaner går och lägger sig med skräcken för nattliga bombanfall och där en hel generation afghanska män växer upp utan mer än marginella möjligheter att kunna utbilda sig, få ett arbete eller bilda familj. Därför har vi, och framför allt afghanerna själva, inte råd att den svenska debatten tappar fokus på det som borde vara den centrala frågeställningen: Hur kan Sverige bidra till att göra vardagen för det afghanska folket lite mer uthärdlig?
För Vänsterpartiet är utgångspunkten vår solidaritet med det afghanska folket. Vi vill därför att Sverige att ska finnas på plats i Afghanistan. Vi vill att Sverige ska göra mer, inte mindre, för att stödja afghanernas eget arbete med att bygga fred, demokrati och utveckling. Men vi ser samtidigt att Isaf, där Sverige ingår, efter nio års militär närvaro i Afghanistan i grunden har misslyckats. Det är nu uppenbart att kriget mot den brokiga motståndsrörelsen inte går att vinna och att det inte finns en militär lösning på konflikten i Afghanistan. Däremot vet vi att kriget har skapat ett omänskligt lidande för civilbefolkningen samtidigt som de utländska truppernas övergrepp har underlättat motståndsrörelsens arbete med att demonisera de utländska soldaterna, mobilisera stöd bland befolkningen och rekrytera nya soldater till sina led.
Därför har det varit självklart för oss att Sverige behöver byta strategi. Att vi behöver ersätta de svenska soldaterna med bistånd och att Sverige ska stödja de försök som görs till politisk lösning på konflikten.
Inför valet gjorde vi en överenskommelse om Afghanistan med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Tillsammans konstaterade vi att ”den gamla militära strategin har misslyckats” och att det behövs en tydlig växling från en militär till en civil strategi för Sveriges engagemang för Afghanistan. Därför sa vi tillsammans att ett tillbakadragande av den svenska militära insatsen behövde inledas under 2011 och att den svenska militära insatsen skulle vara avvecklad under första halvåret 2013. Centralt i vår överenskommelse var också en tydlig ökning av biståndet.
När jag nu läser den överenskommelse som den borgerliga regeringen gjort med Socialdemokraterna och Miljöpartiet så saknas alla de centrala delarna som fanns i den rödgröna överenskommelsen. Ingenstans sägs ens att man vill minska antalet svenska soldater i Afghanistan. I grunden är överenskommelsen en strategi för fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan, inte en strategi för fred.
Överenskommelsen är dessutom full av ord som bedömning, bör, inriktning, kan, ambition och målsättning. Ord som inte kommer att tolkas och omsättas i konkreta politiska handlingar av miljöpartister eller socialdemokrater utan av en borgerlig regering som saknar allt intresse av en avveckling av insatsen. Risken är med andra ord överhängande att Socialdemokraterna och Miljöpartiet köpt grisen i säcken.
Därför fanns inte några förutsättningar för en överenskommelse över blockgränserna som inkluderade Vänsterpartiet. Vi är och har varit beredda att samtala och finna lösningar, men vi är inte beredda att kompromissa i vägvalet mellan krig och fred. För Vänsterpartiet är det afghanska folkets framtid för viktig för att kohandel och politiskt spel ska styra.
Vi står nu inför ett tydligt vägval: Om Sverige ska fortsätta delta i ett misslyckat krig eller om vi ska använda våra resurser till att med civila verktyg främja fred. Detta vägval upphör inte att existera bara för att sex partier i Sveriges riksdag har gjort en överenskommelse.
Hans Linde, riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (V)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
