»Här är Liberalernas blinda fläck«

Liberalerna har upphöjt marknaden till moraliskt föredöme, skriver Per Sundgren, ordförande i Stiftelsen Jämlikhetsfonden och före detta kulturborgarråd (V) i Stockholm.

På Svenska Dagbladets ledarsida i söndags blåser Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Mats Persson upp till »kamp mot socialistisk rättvisa. Alliansen har visserligen under åtta år kunnat styra den ekonomiska politiken med sin arbetslinje byggd på jobbskatteavdrag, men ändå misslyckats ideologiskt enligt Mats Persson. Det svenska folket tänker nämligen fortfarande helt fel och likställer rättvisa med att som Robin Hood »ta från den rike och ge till den fattige«.

Att vi i dag lever i en värld där de globala ekonomiska klyftorna är gigantiska och där de ökat snabbare i Sverige än i kanske något annat industrialiserat västland är inget som bekymrar de svenska liberalerna. Tvärtom är inställningen att dessa klyftor bör ökas ytterligare, genom avskaffande av värnskatten och den statliga skatt som med några tjugor i månaden drabbade dem som hade inkomster på mer än 37 000 kronor i månaden.

Hur tänker då liberalen för att komma fram till att ett omvänt Robin Hood-tänkande utgör rättvisa? Jo, det måste löna sig att arbeta och »den som tar ansvar och anstränger sig« ska självklart belönas och få mer. Men hur vet vi vem som anstränger sig mer och arbetar hårdast.

Från mitt arbete i hemtjänsten under några år vet jag att flera av dessa lågavlönade biträden verkligen ansträngde sig och arbetade hårt för att tillfredsställa behoven hos gamla och sjuka utan att det påverkade lönen. Det är inte heller dessa löner som liberalerna vill höja, de kanske rent av är för höga, dessa grupper har ju ingen akademisk utbildning. Själv har jag alltid sett min akademiska utbildning som ett privilegium och inte som en uppoffring som måste belönas med en extra hög lön.

För att verkligen veta vem som anstränger sig måste vi i god liberal anda ge alla lika förutsättningar, men hur gör vi det i ett samhälle med stora sociala och ekonomiska klyftor? Arvet måste självklart ifrågasättas, vilket också gjordes av liberaler på 1800-talet och så sent som 1972 var hög arvs- och förmögenhetsskatt ett viktigt krav i det då antagna liberala partiprogrammet.

Vidare kan skolan kompensera för sådana klassmässiga orättvisor, vilket liberalen och skolmannen Fridtjuv Berg förstod när han för över hundra år sedan propagerade för en gemensam skola för alla barn. Denna skola, som realiserades med grundskolans införande 1962, håller nu på att raseras av dagens liberaler med friskolor och fritt skolval.

I grunden handlar det om människosyn. För vad händer när vi väl lyckats ge alla samma förutsättningar och ställt upp dem bakom samma startlinje. Jo, trots alla våra ansträngningar att utjämna finner vi nu att några lyckas bättre och lämnar de andra bakom sig. Jämlikheten i utgångssituationen är upphävd. Några springer fortare och några hamnar på efterkälken. Men nu finns det inga förmildrande omständigheter. De som är snabbare och presterar mer ska förstås ha mer. De skillnader som uppstår är helt enkelt ett uttryck för den rättvisa som bygger på att de som anstränger sig får som Mats Persson uttrycker det »njuta frukterna av detta«.

Det här är Liberalernas blinda fläck. De har upphöjt marknaden till moraliskt och mänskligt föredöme. Därför kan också Mats Persson skriva att skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag handlar om moral och självklart ska sämre moral (bidrag) inte uppmuntras. Marknadens konkurrens blir det ideal som också bör sätta sin prägel på oss människor. Vi vill och ska självklart alla göra karriär, vilket försvåras i ett socialistiskt samhälle där »lönerna är sammanpressade och det saknas karriärvägar«. Finns det inte längre någon liberal som gillar Robin Hood?

Per Sundgren, ordförande i Stiftelsen Jämlikhetsfonden, idéhistoriker, före detta kulturborgarråd (V) i Stockholm