»Har du mens, eller?«

ledare Tillgången till billiga, fungerande och ofarliga mensskydd är i högsta grad en politisk fråga. Dessutom ofta en nonchalerad sådan. Men i längden är tystnad en katastrof för alla som har mens.

När jag gick på högstadiet fanns det en fråga som alla tjejer fruktade: ”Har du mens, eller?” Oavsett om den ställdes i skadeglad ton av någon jämnårig kille eller av en vänlig lärare, så var den där korta meningen tillintetgörande.

Mens är skam, fick jag lära mig redan som 9-åring, både i skolans trevande sexualundervisning och hemma. Med kunskapen följde insikten om att vi som blöder en gång i månaden, det vill säga 25 procent av jordens befolkning, är mindre värda än de som inte gör det. Något värt att tänka på när vi idag firar den Internationella mensdagen. Inte konstigt att så många flickor har upplevt sin första menstruation som ett smärtsamt uppvaknande till en verklighet där kvinnor diskrimineras och föraktas, vilket initiativtagarna till Mensdagen, den tyska frivilligorganisationen WASH United, vill råda bot på.

”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”, lyder den första artikeln i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Mensskammen gör dessvärre att en fjärdedel av alla människor i världen upplever kränkningar av just sin värdighet. Det är skam som påverkar rätten till hälsa, utbildning och arbete och rätten att inte diskrimineras utifrån kön. Framför allt påverkar den möjligheten att delta i det offentliga livet, att kliva utanför dörren och möjligheten att hålla huvudet högt. Mensskammen är därför i sig ett hot mot demokratin.

När en kroppslig process som spelar så stor roll i kvinnors liv utsätts för kulturell censur, förvandlas den istället till ett handikapp.

På senare år har inflytelserika bloggare som Clara Henry och serietecknare som Liv Strömquist gjort sitt för att bryta med den svenska tystnadskulturen kring mens. Jag tycker att jag ser en attitydförändring bland många yngre kvinnor. Det som bara för några år sedan var en tung börda, hanteras idag med en klackspark. En kroppslig funktion bland många andra, det är ju vad mens borde vara. Egentligen.

Men i många fattiga länder finns det fortfarande seglivade myter om den menstruerande kvinnans orenhet. Sådana föreställningar, skriver journalisten Anna Dahlqvist i boken ”Bara lite blod. Ett reportage om mens och makt”, gör att flickor och unga kvinnor ibland isoleras i särskilda menshus och att de hålls hemma från skolan för att de betraktas som smutsiga. Bristen på rena mensskydd, vatten att tvätta sig med, toaletter och sopkorgar, leder dessutom till att kvinnor ofta drabbas av svåra underlivsinfektioner. På sikt kan sådana infektioner leda till sterilitet, nedsatt sexuell förmåga eller till och med till döden. Därför är det märkligt att menstruation så ofta hamnar långt ned på listan över prioriterade åtgärder för att förbättra den reproduktiva hälsan.

Men även i västvärlden är tillgång till billiga, fungerande och ofarliga mensskydd i högsta grad en politisk fråga. Ofta en nonchalerad sådan. I Sverige la en grupp socialdemokratiska politiker, alla kvinnor, för några år sedan en motion om myndighetskontroll av kemikaliehalten i mensskydd. Den avslogs. Först efter en argentinsk studie från 2015, där man hittat glyfosat i tamponger, meddelade Kemikalieinspektionen att de planerade att titta närmare på mensskydd. Samma hysch-hysch-kultur här som där, kan man säga.

I längden är tystnaden en katastrof för alla som har mens. När en kroppslig process som spelar så stor roll i kvinnors liv utsätts för kulturell censur, förvandlas den istället till ett handikapp. Därför är varje samhälles sätt att hantera och tala om mensen en bra måttstock på hur jämställt det är.