Har du problem att somna? Lyssna på Gunnar Strömmer

Håkans Hörna Är Gunnar Strömmers tonfall en del av strategin? Och hur kommer det sig att två ärkefiender i tysk vänsterpolitik plötsligt har träffats igen? Håkans Hörna reder ut.

Det susar i säven när Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer tar till orda med sin entoniga stämma. Han kommenterar allvarliga händelser som brutala mord och återkommande sprängningar. Han lanserar långtgående juridiska förändringar. Men det låter uttryckslöst och klanglöst. Ja, sövande. Har du problem att somna? Spela upp några intervjuer med Gunnar Strömmer!

En sak är att en gammal rättsliberal som Gunnar Strömmer nu tar i med hårdhandskarna och anser att den förväntade femdubblingen av fångar visar att politiken levererar. Det är dessvärre inte ägnat att förvåna.

På köpet lugnar han oss och går i god för att politikomläggningen inte är så sverigedemokratisk ändå 

Men vad ska man säga om den entoniga och monotona moderata Strömmer-stämman? Fungerar den som ett bedövningsmedel på medborgarna?

De moderata ”spinndoktorerna” är säkert nöjda med Strömmers uppenbarelse och offentliga persona. Han spelar sin roll väl. Han söver oss och tråkar ut oss, och på köpet lugnar han oss och går i god för att politikomläggningen inte är så sverigedemokratisk ändå. Jimmie Åkesson, partiledaren, och Richard Jomshof, som tillåts hålla i takpinnen som ordförande i justitieutskottet, talar klarspråk. Men Strömmer hetsar aldrig upp sig. Alltmedan vi invaggas i en falsk trygghet och kanske luras att tro att vi är på rätt väg.

Böndernas 68

Om 1945 var timmen noll, var 1968 en vändpunkt. Europa präglades av student- och arbetarprotester. I USA var striden om Vietnamkriget inledningen på dagens kulturkrig och pånyttfödelsen av den radikala högern, vilket framstod som osannolikt när det begav sig. I Kina pågick ännu kulturrevolutionen. Jämförelsevis var svallvågorna inte lika höga i Sverige. Studenterna nöjde sig med att ockupera sitt kårhus. Året därpå bröt gruvstrejken i Malmberget ut, och påverkade den politiska agendan på ett djupare plan.

Kommer 2024 att gå till historien som böndernas och landsbygdens 1968? Att det jäser utanför citykärnorna och storstäderna vet vi sedan länge. Den senaste tiden har vi sett omfattande bondeprotester i en rad länder i Europa. I Frankrike har det varit vanligt förekommande att traktorer blockerar vägar och att gödsel lämpas ut i stadskärnorna. Men den här gången har protesterna blossat upp i en rad länder.

Centrala Berlin blockerades på ”franskt” vis. Och det har varit protester i Belgien, Italien, Rumänien, Polen, Grekland, Litauen, Bulgarien och Österrike. Kontexten ser lite olika ut. Bönderna i Polen är förbannade på att livsmedel importerats från Ukraina efter krigsutbrottet 2022, vilket pressat priserna på deras produkter. Men det finns också ett gemensamt mönster. I botten handlar det om en ekonomisk oro. Alltsedan 2008 har många länder haft en sämre ekonomisk utveckling, och sedan kom pandemin och inflationskrisen. Särskilt den senare ledde förstås till ökade kostnader när allt blev dyrare.

Man kan ana en oro inför Europaparlamentsvalet framåt sommaren

Visserligen rakade livsmedelspriserna i höjden ett tag, men nu viker de nedåt igen. Kritiken riktas också mot globaliseringen som beskrivs som orättvis, kritiken riktar sig exempelvis mot handelsavtalet med Latinamerika. Kritiken vänds också mot EU-byråkratin. EU:s stöd till jordbruket är betydande, särskilt till Frankrike. Men det kommer också med krav och betydande pappersarbete. Men lantbrukarnas kritik handlar inte minst om EU:s miljökrav, och enskilda länders beslut vad gäller klimatet. Protesterna har lett till att såväl EU som Tyskland och Frankrike har skruvat ner sina miljöpolitiska mål och tagit tillbaka beslut som missgynnar bönderna ekonomiskt.

Protesterna har skakat om EU och man kan ana en oro inför Europaparlamentsvalet framåt sommaren; bättre att stämma i bäcken.

Flera högerpartier och extrema högerpopulister har gett bondeprotesterna sitt entusiastiska stöd. Det är förstås ett känt mönster att väljarna i städerna i högre grad lutar åt progressiva partier och landsbygdens och de mindre städernas väljare oftare röstar konservativt. Det är ett politiskt mönster som existerar i hela världen. Den stora frågan är hur vi överbryggar den spänningen och skapar nya progressiva broar. Yvonne Hirdmans läsvärda bok ”Mellankrigstider” (Ordfront) är en påminnelse om att alliansen mellan arbetare och bönder på 30-talet utgick från att arbetslöshet i städerna och hårt ansatta bönder var ekonomiska utmaningar som politikerna behövde hitta ett svar på, och lyckades med, vilket blockerade de fascistiska gruppernas möjlighet att vinna folkligt stöd. Det är också ett avgörande inspel till alla som vill driva igenom en radikal miljöpolitik. Och här finns en hel del att göra. Många miljöbeslut har en rent regressiv effekt, det vill säga innebär att de med svagare ekonomi betalar en större del av sin inkomst.

Politiken måste bli mer offensiv i det här avseendet. Den måste bli rättvis. Som vanligt är fördelningsfrågorna politikens a och o. Vissa progressiva partier borde fokusera på den problematiken snarare än att ägna sig åt symboliska utspel och markeringar. Det kostar inget och påverkar bara på marginalen. Var finns de radikala sociala ingenjörerna som kan bana väg för en rättvis klimatomställning?

När KaDeWe går i konkurs

Samtidigt, i annan del av Europa, går det stora varuhuset KaDeWe i konkurs. Att många butiker hotas och utmanas av näthandeln vet vi. Dessutom är Tyskland åter i en djup ekonomisk svacka, och beskrivs än en gång som Europas ”sjuke man”. Den beteckningen brukar gå runt mellan olika länder, nyss var det Italien som tilldelades den. I Tyskland hackar exporten. På vissa områden ligger landet efter när det gäller informationsteknologi. Pandemin, inflationen och kriget kom sedan som lök på laxen. Tysklands ekonomiska relationer med Ryssland satt djupa spår i den tyska ekonomin.

Att KaDeWe går i konkurs har förstås ett stort symboliskt värde. Det är ett stort varuhus. Bara Harrods i London är större. Kaufhaus des Westens, som det egentligen heter utskrivet i sin helhet, byggdes redan i början av 1900-talet och klarade krigets bombningar. Efter 1945, då Berlin delades, blev KaDeWe en symbol för den flärd och lyx som kapitalismen kunde erbjuda i kontrast till den magra tillvaron i öst. Dit vallfärdade berlinare och turister. KaDeWe kommer säkert att överleva och hitta nya ägare. Men det känns ändå som att en epok går i graven, som att KaDeWes glansperiod kanske tillhör historien. Åtminstone för en tid.

nu har Tyskland också fått ett muslimskt parti, Dava 

Det är lite av en historisk ironi att svårt sargade partiet Die Linke i Berlin förespråkar att KaDeWe förstatligas och blir en ”kooperativt ägd affär i östtysk anda”. Det senare var en språklig fasad för verkligheten att staten ägde och kontrollerade företaget.

Och även i politiken är det rörligt och rörigt. Regeringskoalitionen mellan Socialdemokraterna, De gröna och Liberalerna har problem. Högerpopulistiska AfD har gått framåt. Sahra Wagenknecht som har haft framträdande roller i Die Linke har precis bildat ett nytt vänsterkonservativt parti. Och nu har Tyskland också fått ett muslimskt parti, Dava (Demokratische Allianz für Vielfalt und Aufbruch), som vill bekämpa islamofobi och befrämja ”traditionella värderingar”. Tyska kommentatorer har beskrivit det som en avläggare till Erdoğans turkiska regeringsparti, AKP.

Ja, turbulensen och konfliktnivån i tysk politik är som vanligt hög.

Två gamla fiender sluter fred

Men två gamla politiska fiender verkar i varje falla ha försonats. Den ene hoppade av från Socialdemokraterna, SPD. Den andre har SPD nu vänt ryggen till. Det har gått 24 år sedan de gick skilda vägar. Vi talar om Oskar Lafontaine och Gerhard Schröder. De representerade två falanger i SPD, den ene vänstern och den andra högern eller den pragmatiska mitten i partiet.

De vann båda gemensamt valet 1998, de var de självklara ledarna i SPD under den här perioden, men redan året efter valsegern lämnade Lafontaine den finansministerpost han hade i regeringen. Efter ett tag bildade har ett eget vänsterparti, som sedan gick samman med postkommunisterna och blev Die Linke som han också en tid var ledare för. Även detta parti har han nu precis som sin fru Sahra Wagenknecht också övergett.

Gerhard Schröder som var nummer ett som kansler regerade vidare men SPD tappade en stor del av sin vänster och många av sina väljare. SPD har fortfarande inte återhämtat sig. Och de två motståndarna talade aldrig med varandra, under nästan ett kvarts sekel. Senaste kontakten var Lafontaines brev som han sände med bud till kanslerskontoret i Bonn (numera ligger det i Berlin), där det bara stod: “Bäste herr förbundskansler, jag avgår härmed som förbundsfinansminister. Med vänlig hälsning, Oskar Lafontaine.”

Vi talar om ett episkt manligt fiendeskap, som förändrade det politiska livet på vänsterkanten i Tyskland. Att de skulle återuppta kontakten har framstått som helt otänkbart, fram tills nu.

De träffades i somras i all hemlighet i Lafontaines hus i Saarland och hade ett fem timmar långt samtal. Gerhard Schröder har också gratulerat sin gamla rival på Lafontaines 80-årsdag. I början av deras resa tillsammans ”var ett sådant grattis givet”, skrev Schröder. Och under åren har det varit ”prövningar och vedermödor”, ett citat hämtat från författaren Theodor Fontane. ”Att fylla 80 är verkligen en anledning att låta gamla slitningar bli historia”. Enligt uppgift ska deras respektive fruar ha varit med på träffen, So-yeon Schröder-Kim och Sahra Wagenknecht. Men Schröder och Lafontaine ska också ha suttit själva för att reda ut sina gamla konflikter.

Det finns väl ändå anledning att fundera på de bakomliggande skälen bakom denna försoning. Kanske kokar det ned till synen på kriget i Ukraina.  Schröder har varit nära vän med Putin och upprätthållit uppdrag i flera ryska bolag. Och haft stora inkomster via dessa ryska kopplingar. Lafontaine och hans hustrus nya vänsterkonservativa parti vill inte att Tyskland skickar vapen till Ukraina. Samma position intar för övrigt också högerradikala AfD. Nya konflikter tenderar att ändra spelplanen i politiken. Kriget i Ukraina är ett sådant exempel. Som dessutom verkar ha lett till att två gamla vänner som blev fiender blivit vänner igen.

Håkan A Bengtsson