Går det fel nu kan det i värsta fall leda till en repris av 90-talets förödande krig på Balkan.
På tisdagskvällen höll Spaniens kung Felipe VII ett tal till nationen. Med allvarlig röst och helt klädd i svart, försvarade han landets konstitution samtidigt som kallade folkomröstningen om självständighet »olaglig och odemokratisk«. Reaktionerna från Katalonien lät inte vänta på sig. Regionpresident Charles Puigdemont, säger till BBC att man kommer att förklara sig fria från Spanien inom några dagar.
Många av veckans chockerande bilder verkade tagna ur journalfilmer från spanska inbördeskriget. Medelålders kvinnor som släpades på marken, tungt beväpnade från Guardia Civil som sköt gummikulor mot vanliga katalaner: Den spanska statens Goliat mot katalanernas David.
I norra Europa brukar Katalonien ju också beskrivas som mer vänster än resten av Spanien, framför allt för att anarkistfästet Barcelona var en av republikens sista bastioner att falla i fascisternas händer under inbördeskriget.
Så enkelt är det inte. Visst, Barcelona har mer varit en stad för bankirer och arbetare än för adel och ofrälse. De demokratiska rötterna är urgamla. Regionens medeltida grundlag, Utsatges, utvecklades till exempel ur en grundstomme som är mer än hundra år äldre än Magna Charta. Katalanerna har alltid varit ivriga förespråkare för fackföreningar, men kanske ännu mer för handel och kapitalism.
Samtidigt vilar nationalismen i Katalonien på djupt obehagliga 1800-talsidéer om gemenskap grundad på etnicitet och kulturell överlägsenhet. Under 90-talet bodde jag av och till i Barcelona, och då fick jag lära mig exakt hur kinkig den gemenskapen kunde vara. Att kvala in som katalan var mycket svårt. Härkomst och tillhörighet beräknades efter antal sekler, inte år, som en familj haft rötterna i den katalanska myllan och blodet måste vara rent. Immigranter från fattigare delar av Spanien, och från Afrika, behandlades med öppet förakt.
Spanien är en krutdurk och krisen en av de allvarligaste i landets historia.
Men det betyder inte att högerregeringen i Madrid med premiärminister Mariano Rajoy i spetsen har försökt gjuta olja på vågorna. Tvärtom: Rajoy har alltid haft ett horn i sidan till Katalonien. Under sin tid som oppositionspolitiker bad han författningsdomstolen att granska uppgörelsen med Katalonien, vilket 2010 resulterade i Katalonien inte längre erkändes som egen »nation« inom Spanien. En provokation som för tankarna till Franco-eran.
EU, försvagat av flyktingfördelningskaos och uppslitande Brexitförhandlingar, står och vacklar. Kommissionen mumlar om att folkomröstningen är olaglig, men att Spanien måste lösa sina egna problem. Det försiktiga tonläget är förklarligt med tanke på hur många av medlemsländerna som har egna separatiströrelser att handskas med, men har Europa råd att sjabbla bort det här?
Om inte Madrid lyckas få till stånd en uppgörelse med Katalonien, måste EU lyckas i sin medlarroll. Spanien är en krutdurk och krisen en av de allvarligaste i landets historia. Går det fel nu, kan det i värsta fall leda till en repris av 90-talets förödande krig på Balkan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
