Har golare verkligen inga polare?

Gästkrönika Där sitter vi i våra välpolerade hem och ser oss själva moraliskt överlägsna de som följer gatans lag. Men paradoxen är att de flesta av oss lever efter precis samma filosofi: om du tjallar råkar du illa ut, skriver Torsten Gunnehill.

– Vi är inga tjallare!

– Då har vi ett väldigt allvarligt problem: det kallas för tystnadskultur.

– Jag skulle aldrig berätta för någon vuxen om min kompis var stökig.

– För då skulle du vara en snitch?

– Ja. Och då blir det en massa drama. Sen kommer alla att kalla mig för snitch.

– Om man har gjort nånting som man vet är fel är man ju skyldig att berätta?

– Kanske när du var barn, men nu för tiden: om man snitchar en gång kommer man alltid vara en snitch.

Jag har delat med mig av ett replikskifte direkt från mellanstadieklassrummet. Golar jag? Är jag illojal som sprider information utanför skolans väggar? Kommer någon spränga min brevlåda? Får jag kanske aldrig jobb igen? Det får vara värt det. Jag är en stolt golare. Jag anser mig vara skyldig att synliggöra problem som i längden skadar vårt samhälle och dess invånare.

Journalister rapporterar om tidigare gängkriminella som har vittnat och nu lever under konstanta dödshot. Som läsare ryser vi. Samtidigt sitter vi i våra välpolerade hem och betraktar oss själva moraliskt överlägsna de individer som följer gatans lag. Men paradoxen är att en majoritet av alla samhällsinvånare lever efter precis samma filosofi: om du tjallar råkar du illa ut.

Mentaliteten tenderar dessvärre att bli särskilt uppenbar på våra skolor (jag syftar inte enbart på elevernas referensvärld): marknadstänkandet och den ständiga konkurrensen har förvandlat även kommunala skolor till vinstdrivande företag. Sedan några dagar är information gällande kommunala skolor som bekant hemligstämplad. Jakten på den åtråvärda skolpengen har successivt förvandlat skolan till en institution som gärna begraver sina hemligheter innanför porten. Inget får hindra marknadsföringen. Inte ens elevernas hälsa. Omfånget av vårt moderna samhälles hyckleri är häpnadsväckande. Och någonstans mitt i allt hyckleri förväntar vi oss att våra unga ska lyckas navigera sig fram?

När jag gick i sjunde klass stämplades jag som golare. Inom loppet av en dag vände sig hela skolan mot mig.

Jag hävdar att det verkliga sveket består av det faktum att många elever (och lärare) tvingas gå till sina skolor med en växande känsla av obehag. Missförstå mig inte: jag älskar faktiskt mitt jobb. Men affektionen för mitt uppdrag grundar sig i de dagliga möten med elever som skänker mig upplevelsen av att växa som människa.

En av mina elever snitchade. Så sade gatans lag. Vad hon rent konkret gjorde var att tillhandahålla mig särskild information i avsikt att skydda sin bästa vän. Hon förstod själv inte vad som pågick men plötsligt låg hon på idrottssalsgolvet och förmådde inte resa sig upp igen. Hon drabbades av sitt livs första panikångestattack. Läraren tvingades avbryta lektionen för att bära henne till barnakuten. Senare berättade eleven för mig att hon i flera veckor hade drömt mardrömmar om hur hon steg in genom skolans entré för att mötas av klasskompisen som hon hade golat på.

När jag gick i sjunde klass stämplades även jag som golare. Inom loppet av en dag vände sig hela skolan mot mig. Från att ha varit en ganska populär trettonåring förvandlades jag övernatt till totalt utstött. Min klassföreståndare gjorde allt han förmådde, men inte ens han kunde rå på den rådande mentaliteten. Jag bytte skola. Ärren sitter kvar och de bränner extra starkt när jag ser mina elever gå igenom samma sak som en gång hände mig.

Det är en skillnad på att tjalla för att gynna sin egen karriär på någon annans bekostnad och att tjalla för att medvetandegöra sin omgivning om ett strukturellt problem. Detta står jag fast vid. Om du vill får du kalla mig för golare. Jag är en stolt golare.

Torsten Gunnehill arbetar som resurspedagog i Malmö.