Allt skulle bli så bra. David Cameron lovade, för att låna en fras av Ronald Reagan, att lyfta alla brittiska båtar. Tories var inte längre ett parti för den rävjaktande brittiska överklassen – utan ett parti för alla. I sitt allra första tal till det brittiska parlamentet formulerade sig Cameron på följande sätt:
”Belöningarna för att få fart på vår ekonomi är flerfaldiga: välbetalda jobb, höjd levnadsstandard och en känsla av att alla är med och bidrar och att vi rör oss framåt som ett land.”
Fyra år med favoritrecepten från de nyliberala husekonomernas kokböcker har karvat ut ett radikalt annorlunda land. Till det sämre. Enligt siffror från den brittiska statistikbyrån ONS har Storbritannien genomgått det största fallet i levnadsstandard på över ett halvt sekel. Förklaringarna är flera. Sedan 2010 har reallönerna fallit kontinuerligt, samtidigt som produktiviteten störtdykt. Nedgången i hushållens köpkraft är den största sedan mätningarna inleddes 1962. Ännu syns ingen vändning.
Kontrasten mellan finansminister George Osbornes nyårstal, med budskapet att ”planen fungerar”, och de hundratusentals hushåll som tvingas låna pengar till hyra och mat är häpnadsväckande. Lever han i samma land?
Den konservativ-liberala regeringen ärvde visserligen stora skuldhögar från den tidigare Labourregeringen. Men kriser kan mötas på mer än ett sätt. Antingen genom att alla bär ansvaret, inklusive höginkomsttagare och finansväsende, eller genom att de med tunnast plånböcker får betala det högsta priset.
Cameron valde det senare.
De som drabbats allra hårdast av åtstramningar och avdammade högerdogmer är nämligen arbetar- och medelklassen, som sett sina inkomster krympa med flera procent årligen. Prognoser visar att 2010 kan bli årtiondet då lönerna för första gånger faller, inte stiger. Den allt skarpare ekonomiska och sociala skiktningen skvallrar om ett djupt rotat brittiskt klassamhälle. Och hur lite som faktiskt krävs för att hundratusentals hushåll ska gå från välstånd till fattigdom.
Åren efter valsegern 1997 lyckades Labourregeringen med det som Cameron lovade för fyra år sedan: höjda löner för alla, ökad jämlikhet och en växande ekonomi. Sedan dess har fallet varit snabbt. Men är det förvånande? Knappast.
Storbritannien är nämligen inte ensamt om att skära i välfärden och strunta i växande klyftor i hopp om att marknaden ska få fart på kalaset igen. Mönstret går igen i varje europeiskt land som blickar bakåt till samma gamla ekonomiska teorier som orsakade krisen.
Cameron och hans europeiska kollegor delar en blind övertro på att samma politik som raserat samhällen otaliga gånger tidigare plötsligt ska fungera. Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa samma sak om och om igen, men förvänta sig andra resultat.
Högerns mångåriga idétorka tycks ha nått sin logiska slutpunkt. Kan vi gå vidare nu?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
