Att så flagrant förvanska sakuppgifter i syfte att föra bort uppmärksamheten från regeringens och särskilt Pehrsons ansvar för en av Europas allra sämsta arbetsmarknadspolitik är minst sagt anmärkningsvärt.
I DN (20/4) fortsatte Johan Pehrsons förtalskampanj mot arbetslösa och utlandsfödda för att rädda sitt eget ansikte för en arbetsmarknadspolitik helt under isen. Med det gamla Socialdemokratiska slagordet ”lika rättigheter – lika skyldigheter”, som användes när välfärdsstaten byggdes upp, går nu Pehrson fram med slägga för att istället riva ned.
En minister har ett helt departement av experter inom sitt område. Så att hålla sig till fakta kan inte vara svårt. Men är det så?
u försöker han än en gång lasta över ansvaret för arbetslösheten på de arbetslösa själva
Vi är förvånade över att inte någon journalist mer ingående faktagranskat Perssons angrepp på arbetslösa och utlandsfödda och de påståenden han gör. På några väsentliga punkter sammanfattar vi i det följande fakta bakom Pehrsons uttalanden.
Om arbetslösheten.
Pehrson framställer de arbetslösa som en samling slashasar som inte vill ta jobben. Han påstår i DN-intervjun att det finns 400 000 arbetslösa och 200 000 jobb de kan få. Alltså ett jobb per två arbetslösa. Så här är det: arbetslösheten ökar och var i februari – Pehrsons ansvar – 8,2 procent av arbetskraften eller 459 000 personer (AKU). Sverige är ett av de länder i Europa som har den allra högsta arbetslösheten. Det går fortfarande utför. Men märkligt nog är det är inte detta ministern pratar om. Nu försöker han än en gång lasta över ansvaret för arbetslösheten på de arbetslösa själva.
Tar inte de arbetslösa de jobb som finns?
200 000 jobb finns enligt Pehrson – de räcker alltså till varannan arbetslös. Alla jobb är ju enligt Pehrson ”skitbra jobb”. Alla arbetslösa med någon form av ekonomisk ersättning är varje månad tvingade att redovisa skriftligen till AF varje jobb de sökt. Det vore ju bra om Pehrson läste Arbetsförmedlingens (AF:s) årsredovisningar, som innehåller intressant information i sådana frågor. Där konstateras att varje arbetslös söker 6–7 jobb per månad. De arbetslösa vet också att alla som inte gjort allt de är skyldiga att göra stängs av från ersättning. Sådana avstängningar har istället för stor omfattning med hänsyn till sakskälen.
De många jobben då?
Uppgiften om 200 000 lediga jobb kommer troligen från AF:s redovisning, som bygger på en administrativ databas som alltid är svår att tolka. Det handlar till exempel inte bara om jobb som är lediga just nu utan också jobb som är aktuella längre fram. Enligt AKU:s senaste uppgifter var ungefär hälften av de lediga jobben inte aktuella förrän längre fram i tiden. Endast en fjärdedel av de lediga jobben anmälda till AF tillsätts med arbetslösa. Resten av jobben tillsätts bland annat med personer direkt från utbildningar och personer som byter jobb utan mellanliggande arbetslöshet.
Ser man till vilka arbetslösa som får jobben har de oftast korta tider i arbetslöshet, inte långtidsarbetslösa. Det är svårt att med precision säga hur många arbetslösa det finns per ledigt jobb de kan söka och få. Men ett realistiskt antagande med utgångspunkt från de uppgifter som finns tillgängliga är att det totalt sett nu går ungefär tio arbetslösa på varje ledigt jobb.
Vi har absurt nog också en rätt stor brist på arbetskraft – jobb som inte kan tillsättas därför att inte tillräckligt många utbildats i de yrken som efterfrågas eller jobb med krav på kompetens och erfarenhet som inte finns bland de arbetssökande. Ansvaret ligger på kommuner och regering. AF hade tidigare så kallade bristyrkesutbildningar, som nu har en mycket liten omfattning.
Måste fler arbetslösa flytta?
”Det blir 100 000 nya jobb i Norrland. Arbetslösa måste flytta”. För att göra så beskäftiga uttalanden borde man åtminstone ha en grund i kunskap om vad det rör sig om för brister på arbetskraft på berörda orter, vilka kompetenser som efterfrågas, tidsplanering och annat. Att lura ett stort antal arbetslösa att flytta till Norrland utan efterfrågad utbildning och kompetens skulle bara göra saken värre i alla avseenden. Och den helt avgörande frågan: finns det bostäder på plats i tid för personal till de tillkommande jobben?
De som har någon form av ersättning vid arbetslöshet är skyldiga att ta ”lämpliga arbeten” och i det ligger att man ibland måste flytta. Bestämmelserna är mycket restriktiva. Men för att kunna arbeta effektivt med sådana frågor måste man veta vad man talar om. Tidigare fanns utbildade och kompetenta arbetsförmedlare på lokala AF-kontor som skötte den saken. Så är det inte längre.
Pehrson säger i DN-intervjun att AF har brister och att man inte ”lever upp till kraven att vara beredd att flytta dit jobben finns”. Det är uppseendeväckande att arbetsmarknadsministern inte upptäckt att vi inte har kvar en sådan lokalt placerad statlig arbetsförmedling. Tidigare fanns 300–400 öppna AF-kontor över hela landet som aktivt kunde rusta arbetslösa med utbildning och annat som behövdes för jobb, koppla samman arbetslösa och jobb även i komplexa fall i olika delar av landet och som garanterade nära kontakter med lokala företag, berörda organisationer och inte minst kommunerna för att lösa problem. Så är det inte längre.
”A-kassan är inte någon försörjning”, säger Pehrson. Det kommer inte att vara ”lika fett” att vara arbetslös. För en gångs skull har han delvis rätt. Så här är det:
Den genomsnittliga dagpenningen 2022 var 864 kronor för 21 dagar per månad (IAF). Brutto 18 144 kronor per månad. Skatten var (tab. 33) 5 027 kronor (arbetslösa betalar 1753 kronor mer i inkomstskatt än andra). Nettoinkomsten från a-kassan var alltså 13 117 kronor per månad.
Vem menar Pehrson kan försörja sig ”fett” på en sådan inkomst, som ligger under gränsen för ”relativ fattigdom” enligt EU:s definitioner?
Fattigdom har oberoende av definition ökat mer i Sverige än i de flesta andra länder inom Europa. A-kassan är en av förklaringarna. De som enbart har grundersättning från a-kassan har en nettoinkomst som hamnar på en helt annan nivå av fattigdom.
”Vi har satsat på a-kassan”, säger Pehrson. Men ”satsningen” på högsta dagpenningen gjorde ingen skillnad i praktiken. Det blev inte högre genomsnittlig dagpenning än före ”pandemihöjningen”.
Mer än en fjärdedel av anslaget på 20 miljarder kronor till a-kassorna för 2022 behövde inte användas. 5,6 miljarder kronor i överskott (IAF) lämnades tillbaks till statskassan – ett rekord i felbedömning.
Arbetslösa uppfyller i allt mindre utsträckning de ersättningsvillkor som alliansregeringen införde från 2007. Det har lett till att en allt mindre del av de arbetslösa fått ersättning från a-kassa. Några siffror säger allt. 2006 var det 480 000 personer som fick ersättning från a-kassa under året med 46 miljoner ersättningsdagar. 2022 var motsvarande siffror endast 207 000 personer och 17 miljoner ersättningsdagar (IAF).
Ändå var arbetslösheten (AKU) något högre med fler i arbetskraften 2022 än 2006.
Enligt de senast redovisade veckorna var det endast 39 000 personer i genomsnitt som fick ersättning från a-kassa (IAF), vilket kan ställas mot att arbetslösheten ungefär samtidigt omfattade 459 000 personer (AKU).
Att så flagrant förvanska sakuppgifter i syfte att föra bort uppmärksamheten från regeringens och särskilt Pehrsons ansvar för en av Europas allra sämsta arbetsmarknadspolitik är minst sagt anmärkningsvärt.
Bo Jangenäs, tidigare generaldirektör för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring
Berndt Molin, tidigare analyschef på Arbetsförmedlingen, utredningschef på AMS
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
