ledare I praktiken har såväl de rödgröna som högeralliansen övergett de gamla spelreglerna, genom att föreslå tillskott till pensionärerna i vårbudgeten direkt från statens kassa.
Plötsligt händer det. Nyss var det helt omöjligt att förbättra pensionerna. Nästan ett brott mot heliga politiska principer. Men i helgen presenterade den nya högeralliansen (M, L, KD och SD) sitt pensionspaket bara timmar innan söndagens partiledardebatt i SVT, det var ett svar på de rödgrönas pensionsförslag som ska ge en rejäl höjning av de lägsta pensionerna.
Det lät som om de två förslagen skulle ge samma ekonomiska effekt. Som vanligt lurar djävulen i detaljerna. Pensionerna har alltid varit en laddad politisk stridsfråga, med uttalade eller outtalade ideologiska dimensioner. Högeralliansens pensionsförslag innehåller mer av skattesänkningar och bostadsbidrag som inte träffar alla. De rödgrönas förslag är mer generellt. Och istället för i augusti skjuts utbetalningarna fram till efter valet. Högeralliansen vill inte att det ska märkas i plånböckerna när väljarna går till valurnorna, vilket förstås är regeringens plan. Socialdemokraterna vill göra pensionerna till en valfråga, Moderaterna vill blockera den möjligheten. Mycket står på spel inför höstens val. Men oavsett vilket förslag som vinner så kommer pensionerna att höjas, vilket är en seger för pensionssystemets kritiker.
De låga pensionerna har alltså seglat upp på den politiska dagordningen igen. Nyss var mer pengar till pensionärerna en politisk ”no-go-zon”, som hotade de sunda statsfinanserna och betraktades som ett brott mot den heliga pensionsöverenskommelsen från början av 1990-talet. Båda ”blocken” har nu rundat både överenskommelsen och pensionsgruppen i riksdagen som ”förvaltar” den gamla delen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Redan under pandemin fattade riksdagen beslut om det ena stödpaketet efter det andra. Saker som dessförinnan var otänkbara. Den borgerliga oppositionen krävde ofta mer bidrag, en får man säga ny politisk roll för Moderaterna. Under våren har vi sett samma mönster i form av kompensation till hushållen för höjda el- och bensinpriser. Vi gått in i en ny fas, som redan kännetecknas av ökad ekonomisk osäkerhet. Höjd inflation kommer att urholka löner och köpkraft. Vilket gör dessa förslag om mer till de pensionärer som har sämst ekonomi än mer brännande.
För det finns strukturella problem i pensionssystemet, som blivit allt mer uppenbara under årens lopp.
De som haft låga löner har halkat efter. Golvet behöver höjas.
Arbetsmarknaden har förändrats i grunden sedan början av 90-talet och de osäkra jobben och deltidsjobben har blivit fler, vilket senare i livet faller ut i lägre pensioner. Det är nödvändigt att betala in mer pengar till systemet för att det ska vara solidariskt hållbart.
För samtidigt har de med högre inkomster en allt bättre pensionskalkyl. Vi har fram tills nu haft 25 år med reallöneökningar men också ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Tjänstepension, privata pensionslösningar och annat sparande spelar en allt större roll för det ekonomiska livet efter pensionen. För de som har de ekonomiska förutsättningarna. Men många har inte den valmöjligheten.
Dagens pensionssystem tillkom i bakvattnet av den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det fanns då en utbredd oro för att det gamla systemet inte var långsiktigt hållbart. Må så vara. Men att inte åtgärda orättvisor och strukturella problem, som uppstått längs vägen, är förstås orimligt. Några justeringar av marginell karaktär har gjorts inom ramen för pensionsgruppen i riksdagen. Men de är otillräckliga. Här lurar ideologiska konflikter mellan höger och vänster (hur mycket ska det offentliga ta ansvar för?). Men också en politisk låsning i hur pensionerna har hanterats under senare år. Vilket lett till att pensionsgruppen i praktiken har lämnat ”walk over”.
I dag är 30 procent av riksdagens ledamöter inte representerade i pensionsgruppen.
Pensionsgruppen har också ett underliggande legitimitetsproblem. De partier som en gång slöt överenskommelsen representerade då 85 procent av väljarna. I dag är 30 procent av riksdagens ledamöter inte representerade i pensionsgruppen. Miljöpartiet släpptes inte ens som regeringsparti in i värmen, när de gröna dök upp på ett av pensionsgruppens möten gick de borgerliga partiernas ledamöter bara därifrån.
I praktiken har såväl de rödgröna som högeralliansen alltså övergett de gamla spelreglerna, genom att föreslå tillskott till pensionärerna i vårbudgeten direkt från statens kassa. Det var på 90-talet en allmän ”visdom” att vi behövde ”surra oss vid masten” och inte vara för frikostiga med våra gemensamma tillgångar. Dogmatism i vilken form det vara månde gör i det långa loppet skutan svårmanövrerad. Förr eller senare går man på grund. Vi befinner oss mitt i en formativ period i svensk politisk historia.
Och i det läget har pensionsgruppen blixtinkallats, kanske i ett sista försök att rädda skutan.
Hursomhelst, vi har gått in i en ny politisk fas. Då pensionssystemet ånyo behöver reformeras. Bli mer rättvist.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
