ledare På onsdag väntas den amerikanska senaten besluta att fria president Trump i riksrättsåtalet.  Men det betyder inte att allt nu är frid och fröjd. Ingenting av det som skakat den amerikanska demokratin de senaste åren har försvunnit.

Är det någon som tror att ryssarna, som hjälpte Donald Trump att vinna 2016, i det kommande presidentvalet kommer att avstå från penningtvättade partistödspengar, riggade Facebook-konton, hatattacker på twitter och hackade datorer?

Det är inte heller sannolikt att den frikännande domen gör att presidenten slutar kalla folk han inte gillar för sånt som ”uppkomling” eller ”förrädare”. Trump kommer att fortsätta att vara motor i den polariserande debatten i Amerika.

Ingen ska heller inbilla sig att anställda i Vita Huset eller i statsförvaltningen som överväger att lämna eller hotas få sparken om de inte lyder kommer att leva tryggare.

Till FBI-chefen James Comey sa Trump i enrum: ”Jag behöver lojalitet. Jag förväntar mig lojalitet”. Sedan krävde han att Comey skulle stoppa FBIs utredning om ryssarnas inblandning i valet.  FBI-chefen vägrade. Några månader senare när Comey var på tjänsteresa råkade han se på TV att han fått sparken.

Och på en presskonferens i Helsingfors, sida vid sida med president Vladimir Putin, menade Trump att han mer tror på sin ryska kollega när denne förnekat inblandning i det amerikanska valet än han tror på FBI.

Om denna presskonferens sa Trumps partivän, den numera bortgångne senatorn John McCain, att det var ”ett av de mest skamliga framträdandena av en amerikansk president”.

Repliken vore otänkbar idag. Det republikanska partiet har dramatiskt förändrats på bara några år.  Hårda Trumpkritiker från förr som Lindsey Graham och Rand Paul svassar nu runt den ofelbare.

Det var träffande när författaren John le Carré i veckan höll tal i Stockholm om bristen på civilkurage bland dagens politiker för att bjuda motstånd mot ”orwellska lögnmaskiner” och hade Trump och Putin som exempel.

Någon spjuver i kongressen tyckte rentav häromdagen att Trump borde utrustas med krona och spira.

Allt talar således för att USAs president inte kommer att sluta ljuga, upphöra med att hylla diktatorer och förolämpa allierade, eller riva upp globala avtal som USA har nytta av.

Men det kan faktiskt bli värre än så.

Antagligen har riksrättsförhandlingarna inneburit att republikanerna, när de i stor undersåtlighet blundat för det maktmissbruk som skett, i praktiken gett grönt ljus för att Trump och kommande presidenter kan ta sig en ännu större, mer okontrollerbar makt.

Vita Husets advokater har ju hävdat att det inte räcker för ett åtal om riksrätt, ens om man som Trump stoppat miljarder i militärhjälp till allierade i Ukraina, så att människoliv sätts i fara, bara för att komma åt en politisk motståndare inför höstens val.

Men om det skulle vara helt OK då är allt möjligt. Då blir det kanske också fritt fram för skumma länder att erbjuda smuts om amerikanska presidenters politiska rivaler, för att som motprestation få eftergifter av USA.

Någon spjuver i kongressen tyckte rentav häromdagen att Trump borde utrustas med krona och spira. En bild av att den enväldiga kungamakt, som de amerikanska grundlagsfäderna ville förhindra i författningen 1787, nu åter tycks ha gjort entré.

Den tidigare säkerhetspolitiske rådgivaren John Bolton lär i manuset till sin kommande bok inte bara bekräfta Trumps aktiva roll i Ukrainaskandalen.

Bolton är också kritisk till den amerikanske presidentens flirtande med olika auktoritära regimer. Han antyder att familjen Trumps privata affärsintressen i Turkiet och Kina kan ligga bakom att presidenten lyft eller övervägt att lyfta en del sanktioner mot dessa länder.

Följaktligen sa senaten i fredags nej till att Bolton skulle vittna i riksrättsprocessen och Trump vill förstås att boken ska förbjudas.  Men skulle det Bolton skriver stämma, att privata affärer blandats med den offentliga rollen, vad är det vi ser annat än en enväldig monarks maktmissbruk?

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena