En vithårig 74-årig socialist fångar tiotusentals åhörare när han går till storms mot kapitalisterna på Wall Street. Kanske tiderna håller på att förändras.
I dag är det ett år till det amerikanska presidentvalet.
Det sägs att den som vinner blir världens mäktigaste person.
Toppar opinionsmätningarna gör just nu en galen fastighetshaj, en reaktionär kirurg, en tidigare utrikesminister och häpnadsväckande nog en socialistisk senator. Den senare är Bernie Sanders från Vermont. Han skuggar Hillary Clinton i kampen om att bli demokraternas kandidat till presidentposten.
Han kommer inte att bli president. Men redan nu är hans kampanj långt mer framgångsrik än han vågat drömma om. Den vithårige 74-åringen fångar tiotusentals åhörare när han går till storms mot kapitalisterna på Wall Street och talar om att USA behöver ett välfärdssystem av nordisk modell.
Han drog i gång sin kampanj för ett halvår sedan. Och så här mycket socialdemokrati eller socialism har inte fått plats i en amerikansk valrörelse på hundra år. I landet där till och med liberal är ett skällsord för många diskuteras plötsligt demokratisk socialism. Det amerikanska socialdemokratiska partiet DSA, som står Sanders nära, får komma till tals i tv-kanalernas talkshows.
Somliga talar om att en barriär har brutits. Tjugofem år efter sovjetkommunismens kollaps och det kalla krigets slut går det i USA att tala om socialdemokrati och demokratisk socialism utan att omedelbart avfärdas som kommunist.
Betyder det att den amerikanska vänstern äntligen kommit ut ur garderoben?
Det verkar så, men den påfallande ungdomliga gräsrotsrörelse som bär fram Bernie Sanders under mottot ”Feel the Bern” kan knappast definieras i partitermer. Själv betecknad sig Sanders som oberoende, trots att han kandiderar för Demokraterna. I hemstaten Vermont stöds han av Progressiva partiet som är en etablerad radikal tredje kraft mellan demokrater och republikaner.
Om Sanders ställde upp för något av de små vänsterpartierna skulle han inte alls få samma uppmärksamhet som när han nu kandiderar för Demokraterna. Frågan är om han ens skulle nå Eugene Debbs rekordnotering för en socialistisk presidentkandidat på sex procent från 1912.
Det finns många förklaringar till varför USA, till skillnad från praktiskt taget alla andra industrialiserade och demokratiska länder, aldrig haft ett brett socialdemokratiskt parti. Den starka individualismen, nybyggarandan och det som kallas den amerikanska drömmen är några.
Jag träffade en gång en amerikansk fackföreningsman med det oamerikanska namnet Carl Marx Shiers. Han förklarade skillnaden mellan amerikansk och europeisk mentalitet så här:
”En rik kapitalist åker förbi i en flott bil. Den europeiska arbetaren knyter näven och tänker att han en gång ska släpa ut kapitalisten ur bilen. Den amerikanske arbetaren säger sammanbitet till sig själv: En dag ska jag åka i den där bilen.”
Myten om att alla kan resa sig ur fattigdom på egen hand har haft större lockelse än budskapen om solidaritet och kollektiv kamp. Och inte att förglömma – facket kuvades tidigt både med våld och lagstiftning.
Men kanske, kanske håller tiderna på att förändras.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
