Antalet döda i Gaza har passerat 900. Alla är inlåsta och ingen kan fly. När Sveriges radio sänder telefonintervjuer hörs explosionerna och människor som skriker. Ett ljudhål in i helvetet.
Efter att Israel och Hamas med jämlik arrogans avvisat FN:s resolution om vapenvila verkar den diplomatiska energi som EU:s delegation, Turkiets regering och andra jobbat upp slocknat.
Nu återstår politiska hot för att få slut på dödandet. Att EU degraderar Israels position i associationsavtalet är en rimlig början – men för futilt. Det behövs djärvare och smartare drag för att sätta press. Den diplomatiska energin måste tillbaka.
Carl Bildt visar nu äntligen att han är landets första utrikesminister sedan Anna Lindh som verkar förstå Palestinakonflikten. Han har verkligen rest sig efter de underliga turerna i Georgien. Upplägget att täppa till Hamas vapenvägar vid gränsen mot Egypten mot att äntligen öppna Gaza för handel och förnödenheter var bra inledning.
Men det räcker inte. Israels armé måste lämna Gazas gränser helt och ersättas av internationella styrkor. Hamas alla raketer, som redan i sig själva är konventionsbrott, ska skrotas och alla miliser avväpnas. Det krävs lokala val för ny start. Oavsett hur de går måste EU dessutom inse sitt gamla misstag och normalisera relationerna med Hamas, det vill säga häva terrorstämpeln.
Ingen part vill dit. Men det finns sprickor av ljus som kan vidgas av powerdiplomati med hård press på rätt ställe: Hamas ledning är i sönderfall, Israels regering är oense om slutmålet och saknar exit strategy, vilket Bildt påpekade för flera dagar sedan, och Israel hade säkert räknat med ett enklare krig.
Om galenskapen plötsligt spricker och vapnen tystnar räcker det inte med att ge ömsesidig trygghet med olika arrangemang runt Gazas gränser. Bombvågorna, de döda barnen, alla minnen, all skräck ställer två frågor så svåra att ingen ännu orkat tänka dem: Hur bemöter man det ännu mer uppskruvade, och berättigade, hat mot Israel som kommer att välla fram ur ruinerna? Hur ska Israel betala av skulden för de massiva brotten mot människors rättigheter?
Båda frågor måste besvaras. De leder mot konfliktens djupare kärna: ockupationen, koloniseringspolitiken, den möjliga lösningen med två oberoende stater. Om de tas på allvar kan Gaza bli den vändpunkt alla längtat efter, men ingen längre verkar tro på. Punkten där man återigen säger: Enough is enough. Inget kommer komma utan hård press, tvång, kanske nakna hot, och allt måste ske under minutiös övervakning från omvärlden. Parternas trovärdighet är noll. Uppdraget är skräckinjagande, men nödvändigt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
