Hårda bud är högerns svar

Efter veckans oroligheter och upplopp i Stockholms förorter hörs lika sturska som oförsonliga toner från svensk höger.

Skalan går från M-riksdagsmannen Hanif Bali som på Facebook häver ur sig (och sedan pudlar) att ligisternas föräldrar borde vräkas eftersom de knappast är kapabla att bo civiliserat. Till statsminister Fredrik Reinfeldt som avfärdar sociala förklaringar med att de ökade klyftorna i samhället minsann inte är regeringens fel.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hakar tyvärr på. I Aktuellt vill han helst bara fördöma upploppen och anklagar aggressivt Socialdemokraterna för att försöka plocka politiska poänger när de efterlyser konkreta åtgärder.

Regeringen saknar svar. Och tycker inte att den behöver svara.

Att ta avstånd från våldet är självklart. Inte minst för att stödja alla de människor i Husby och andra förorter som kämpar för lugn och ro på sina gator. Vill ha framtidsutsikter i stället för bränder.

Men att fördöma våldet räcker inte för att stoppa det. Och att se motsättningars bakomliggande orsaker är inte att romantisera våld – som reaktionära krafter nu gör gällande vid varje försök att sätta in upploppen i en samhällelig kontext.

Ove Sernhede, professor på Centrum för urbana studier, är befriande tydlig och metodisk i Svenska Dagbladet. Han ser hur delar av den mediala debatten och vissa politiker stirrar sig blinda på unga som ligister och inte förmår sätta in händelserna i ett större sammanhang:
”Man förfasar sig över dessa händelser, men är oförmögen att visa något av samma förfäran inför de klyftor och de ojämlika framtidsutsikter som segregationen och den nuvarande politiken för stadsutveckling skapat.”

Sernhede menar att inte ens relativ fattigdom, ohälsotal och trångboddhet räcker för att förklara bakgrunden till upploppen. Ojämlikheten skapar nämligen segregation – en hierarki av bostadsområden och en social skiktningsprocess som gör att platsen där du bor blir avgörande som markör för vem du är: ”Den som är hänvisad till en stigmatiserad adress är stämplad som förlorare innan korten ens är synade.”

Det skapar känslor av instängdhet, frustration och hopplöshet. Problemets kärna finns alltså inte i enskilda stadsdelar. Utan går mycket djupare och bottnar i att hela storstäderna är segregerade.

Sådana komplexa beskrivningar av orsakssamband är precis vad debatten om upploppen behöver – om ambitionen verkligen är att stoppa våldet och att skapa ett samhälle där människor kan samexistera.

Men dessa förklaringar, som inbegriper hela samhället och inte bara pekar ut våldsförhärligande ligister i förorterna, kräver handling av oss alla. De kräver ett samhälle där människor ses som jämlikar och där orättvisor, diskriminering och segregering bekämpas.

Det passar dåligt ihop med högerns retorik och världsbild, som allt mer går ut på att skilja människor från varandra. De som när och de som tär. De som jobbar och de som är lata. De som är hederliga och de som busar.

Genom att anamma en sådan människosyn slipper makthavarna att ta ansvar för de ökande klyftorna. Strukturer skylls helt på individer. Ja, ojämlikheten får till och med mening – ”de andra” har helt enkelt inte förtjänat mer. ”Ligismen” blir en anledning att fortsätta de hårda budens politik. Att lära människor veta hut.

När Fredrik Reinfeldt ändå närmar sig någon form av djupare förklaring av upploppen, som inte bara rör våldsverkande unga män, landar han i resonemang om invandring. Han talar om den ”prövning i övergången” som enligt honom uppstår när Sverige tar emot människor från andra länder.

Problemen sitter återigen i vissa människor, inte i samhället som helhet. Det är förfärande att Sverige har en statsminister som så flagrant distanserar sig från livsvillkoren i stora delar av sitt land.