Hårdare tag räcker inte

ledare Det är viktigt med nya verktyg för polisen i arbetet mot brottsligheten, men varför är det så svårt att få gehör för de förebyggande åtgärder alla vet fungerar bäst?

I epilogen till Hannah Arendts Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem beskriver hon paradoxen med hårdare straff:

Inget straff har någonsin haft tillräckligt avskräckande kraft för att förhindra att brott begås. Tvärtom är det mer troligt, oavsett påföljd, att när ett brott väl dykt upp, är dess återuppträdande mer troligt än dess uppkomst någonsin kunde varit.

Nya verktyg behövs, lagstiftningen behöver uppdateras. Men det är en svår balansakt.

Den till synes grundläggande insikten är att det behövs en kombination av åtgärder för att komma åt brottens orsaker och karaktär. Men i debatten om brottsbekämpning är det allt svårare att lyfta verkliga och viktiga åtgärder: satsningar på socialsekreterare och en uppgraderad välfärd som urholkar brottens strukturella orsaker. Ropa efter hårdare straff och kräv fler poliser och du tas på allvar. Peka på sociala orsaker, kräv fler socialsekreterare och föreslå åtgärder mot nyrekrytering till gäng och du möts av suckar.

När en dansk kriminolog intervjuades i Agenda nyligen var slutsatsen att det saknas ett samband mellan hårdare straff och en nedåtgående trend för gängkriminalitet i Danmark. Ändå tycks politiker allt oftare tävla i att trumfa varandra i kraven på hårdare tag. Fast det inte fungerar. 

Varför är det så svårt att få gehör för en rättspolitisk linje med fler perspektiv än ett? Varför är högern så ivriga att måla upp en konstlad motsättning mellan polisiärt och socialt arbete?

Dels har en befogad skräck och oro inför vågen av skjutningar och gänguppgörelser de senaste åren gjort att tonläget skruvats upp. Bara i Stockholm pågår det just nu 15 olika parallella gängkonflikter. Folk är rädda. Och kräver att politikerna gör något här och nu. Dels har den politiska debatten skiftat karaktär och fått slagsida mot mer repressiva åtgärder. Det ligger i tiden att kräva hårdare tag.

Så behöver det inte vara, det vet inte minst Polisen. Nyligen skrev rikspolischef Anders Thornberg om varför det är avgörande att stärka socialtjänsten för att förebygga brott. Men han skriver också om varför Polisen behöver fler verktyg för att komma åt nya, svårhanterliga brott. Till exempel menar Thornberg att Polisen ska ha rätt att beslagta stora summor kontanter som påträffas hos brottsmisstänkta personer som inte kan redovisa pengarnas ursprung. 

Förslaget om ”förverkande av egendom” är under utredning och enligt justitieminister Morgan Johansson viktigt för att komma åt ljusskygga gängkonstellationer. 

”Om det står två Ferraribilar i garaget, och man inte har några inkomster de senaste åren och man är inblandad i gängkriminalitet på olika sätt, ja då ska staten kunna ta de bilarna”, som han formulerade det i Agenda. 

Både explosionen av kryptovalutor – digitala, anonymiserade valutor – och mer raffinerade former av penningtvätt gör det svårare att spåra kriminella organisationers verksamhet. Till exempel finns det i dag tjänster, så kallade ”kryptoblandare”, som kombinerar kryptovalutor från ljusskygg verksamhet med flera andra för att dölja transaktionerna. Myndigheter är i bästa fall steget efter, i värsta fall chanslösa.

Nya verktyg behövs, lagstiftningen behöver uppdateras. Men det är en svår balansakt. Å ena sidan handlar det om rättsstaten, individens integritet och principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. Å andra sidan om en uppdaterad lagstiftning som ger myndigheter resurser att komma åt kriminella aktörer.

Just därför, för att så mycket står på spel, är det avgörande att se bortom populistiska paroller och lockrop. Visst behövs det fler poliser och nya brottsbekämpande åtgärder. Men det utesluter inte sociala åtgärder som klipper av tillflödet av kriminalitet över tid. Tvärtom.