krönika Utbildningsministern har rätt i att skolans brister med trygghet och studiero har en tydlig klassaspekt. Problemen ligger dock inte i att elever skulle ha för mycket frihet och skolpersonal för små befogenheter, skriver Melinda Kandel.
Lagstiftning om mobilförbud i klassrum. Skärpta bestämmelser om ordningsregler på skolorna. Utökade befogenheter att relegera elever. Utökade befogenheter för skolpersonal att ingripa fysiskt i svåra situationer.
Folkpartistiskt valfläsk från 2014, hade man kanske kunnat tro. Men detta är förslag ur den plan för trygghet och studiero som utbildningsminister Anna Ekström presenterade i tisdags. För att Sverige ”åter ska få världens bästa och jämlika skola”.
Den gamla elevrättsaktivisten i mig sliter sitt hår, och jag kommer att tänka på mitt livs första uppror.
Jag var 14 år. En ny kurator hade just börjat jobba på min skola och fått i uppgift att stötta elevrådet. När klassrepresentanterna sedvanligt kallades till elevrådsmöte av rektorn, hade kuratorn förberett en övning. ”Om ni håller med om de påståenden jag läser upp ska ni ställa er upp.”, sa hon.
Första påståendet lästes upp. ”Jag tycker att rektorn lyssnar på vad jag har att säga på elevrådet”. Ingen reste sig. Kuratorn fortsatte: ”Jag känner att jag har inflytande genom elevrådet och får vara med och bestämma i skolan.”. Ingen reste sig nu heller.
Rektorns blick flackade. Diskussion utbröt. Kuratorn tog till orda och berättade att elever faktiskt enligt lag har rätt till inflytande i skolan, och till sitt eget elevråd. Orden gick rakt in.
Snart var vi i full gång med vårt helt egna elevråd. De tidigare känslorna av vanmakt och frustration hade omsatts till en gemensam känsla av kollektiv styrka.
Plötsligt väcktes något i klasskompisarnas blickar. De växtvärkande tonårsryggarna raknade, och vi utförde vi våra livs första kollektiva aktion.
Fast beslutna om att sprida läran om elevers rättigheter ordnade vi en temadag på skolan om just detta, och bjöd in aktivister från en elevrättsorganisation. Här, runt 2010, var mobilerna möjligen ett mindre problem än vad de är på skolorna idag. Tillräckligt störande var de dock för att mobillådor skulle användas, och för att personalen skulle rycka telefonerna ur elevers händer. Förresten gällde det inte bara mobilerna. Kepsar och mössor rycktes titt som tätt. Att klasskompisar med invandrarbakgrund felaktigt pekades ut och anklagades för skadegörelse strax efter att övervakningskameror monterats, gjorde inte heller gott för relationerna mellan generationerna.
Så till upproret. Under temadagen lät vi belysa vad lagarna sa om mobiler och beslag. Nämligen att föremål bara får beslagtas om de stör, och bara om de överlämnas frivilligt. Att rycka exempelvis en mobil ur någons hand kan ses som egenmäktigt förfarande, menade vi.
Plötsligt väcktes något i klasskompisarnas blickar. De växtvärkande tonårsryggarna raknade, och vi utförde vi våra livs första kollektiva aktion, genom att vägra lämna ifrån oss våra saker. Ingen mobil lades i lådorna. När argumentation uppstod läste vi ur lagboken.
Mobillådorna försvann. Beslagen minskade drastiskt. Ett litet men märkbart skifte skedde från auktoritära till relationsbyggande metoder.
Tio år senare är det visst dags igen att ta ton i frågan. Min åsikt är fortfarande att elevers rättigheter i skolan är viktiga. Och rätten till trygghet, studiero, inflytande, rättssäkerhet och att slippa utsättas för våld, står inte emot varandra.
När det sedan kommer till problemen med bristerna i trygghet och studiero finns det, precis som Ekström antyder, en tydlig klassaspekt. Mycket pekar på att problemen är större i skolor i så kallade utsatta områden. Elever från hem utan studievana drabbas dessutom extra hårt när lektionerna störs av stök. Men problemen bottnar inte i att elever har för mycket frihet och skolpersonal för små befogenheter. Snarare är det en fråga om skolsegregation och underfinansiering. Otrygghet och bristande studiero uppstår när klasserna är för stora, lärarna för få och resurser saknas för att kunna ge elever det stöd de behöver. Att klä skolpersonal i polisuniform och möta buset med repression låter kanske redigt och handlingskraftigt, men missar målet totalt.
Min önskan är att den här planen skickas tillbaka till 2014 där den hör hemma. Och så kan Ekström återkomma med en plan som angriper de verkliga problemen.
Melinda Kandel är städare, skyddsombud och aktiv i Vänsterpartiet. Hon praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
