Min hy ger mig en självklar inträdesbiljett till det samhälle jag är född i samtidigt som mina mörkhyade döttrar kallas för n-ordet och deras svenskhet ifrågasätts.
Med rötterna djupt i Dalarnas mylla lämnade jag min familj och vänner, fyllde mina fickor med kurbits och red in i Stockholm på min häst av trä. Jag gled osynligt in i en stad som slukat så många båda innan och efter mig. Med en kultur jag kände till, med ett språk jag delade med de flesta och med en vit hud som täcker mig som en osynlighetsmantel var hindren små.
Min hud ger mig inte bara en självklar inträdesbiljett till det samhälle jag är född i. Den ger mig även tillträdesbiljett till det mesta av världen. Min hud och den vinröda dubbelvikta kartongbiten som inrymmer mitt foto, och övrig formell data om mig och min nationella tillhörighet, gör mig automatiskt till en världsmedborgare.
En självklarhet utan reflektion som oftast inte ifrågasätts förrän den stöter på andra verkligheter och upplevelser. En dag stod den där i min hall.
Med tre mörkhyade döttrar blev den värld i vilken vi rör oss än mer påtaglig och mina ögon öppnades för att aldrig mer stängas. Den värld som vi alla rör oss i men som utesluter vissa och privilegierar andra utifrån hudfärg. Min osynlighetsmantel av vit hud har skyddat mig i det offentliga rummet och gett mig självklara privilegier men ifrågasatts i sällskap av min man och mina barn. N-hora.
Mina barn har kallats för n-ordet och ansetts förorena naturen. Svenskhet som ifrågasätts. Kommentarer som ”Vilken bra svenska du pratar och ”Var kommer du egentligen ifrån?” landar i gapande munnar. Vänner som stoppats i kön till krogen utan att kunna uppvisa det avkrävda medlemskapet. Eller fått en kall hand i ansiktet följt av att ”Det är fullt”, trots att lokalen gapar lika gles som pubishåren på en 90-åring.
Barnen som inte gärna vistas ute på stan och som undviker vissa tunnelbane- eller pendeltågslinjer under högtider som hyllas av ultranationalister. Mina barn som ringer mitt i natten, inte av rädsla för våldtäkt så mycket som rädslan av att attackeras av människor som ifrågasätter deras mänskliga rättigheter och tycker att de ska åka hem. Jag är hemma här, det är här jag bor! Jag är född här, jag är också svensk!
Kunder som kommer in på min dotters arbetsplats och trotsigt beställer en n-boll. Dotter som ifrågasätter. Kund som säger att ”Så har jag sagt sen jag var liten”. Dotter som säger ”Ja men du är inte liten längre!”
Hade jag inte fått uppleva den verklighet som dansade in i min hall hade jag kanske fortsatt leva i tron om att det land vi lever i innebär lika möjligheter för alla bara man kämpar lite. Jag hade kanske fortsatt leva i tron om allas lika rättigheter. The Swedish dream.
Kanske hade jag också fortsatt att leva i den bubbla som främjar oss från vår rasistiska historia. En historia av slavhandel, diskriminering, förföljelse, medlöperi och tvångssteriliseringar som kokats ner till en illaluktande soppa som är en del av vårt historiska arv. Vi håller för näsan och stänger locket till den kokande grytan så fort den stickande lukten gör sig påmind. Vi stänger locket, slår oss för bröstet och svär oss fria från vårt ansvar. Jag har ingenting med det där att göra! Det där angår inte mig! Likt en narr spelar vår självgodhet oss ett spratt och vi låter oss villigt förföras.
Samtidigt vädrar ljusskygga antidemokratiska existenser morgonluft, filar på retoriken och borstar upp sig. Vi stryker medhårs och ursäktar oss med att det är en del av demokratin i tron om att om vi klappar tillräckligt länge så kanske de blir tama och snälla.
Med enkla lösningar, och skrämselpropaganda skapas en känsla av tillhörighet vars sammanhållande kitt är demoniseringen av ”den andre”. En nationalromantisk dröm om en likformig svensk nation odlas och sprider sina frön i snålblåsten. Frön som finner sin grogrund bland rädsla och fördomar.
Drömmen om en nation där dess högsta pris är svenskheten. Ät, lev och skit på svenska och du skall för evigt vara en av oss. Svenskheten kan erövras även av denne ”andre” förutsatt att evig trohet svärs till nationen. På samma sätt som den som sviker kan förlora sin tillhörighet.
”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”
Ur Sverigedemokraternas principprogram/Sverigedemokraterna och nationen
Hur kommer straffet att se ut? Kommer det att räcka med en skampåle mitt på torget så att dessa tänkta nationella svikare får skämmas offentligt, eller handlar det om evig förvisning? Ska vi särskiljas genom en symbol fastsydd på rockslaget?
Anpassning. Assimilering. Avståndstagande. Alienering. Avhumanisering. Aggression.
Det enda jag vet är att det inte kommer att räcka med en osynlighetsmantel och fickorna fulla av kurbits.
Harriet Stenis, mamma
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
