Hårt tryck hoppet för klimatet

debatt En gigantisk framgång för klimatopinionen. Men magra resultat i praktiken. Så kan man sammanfatta FN:s nyligen avslutade klimatmöte i New York.

Det handlar inte bara om Greta, men det går förstås inte att diskutera klimatmötet utan att tala om hennes insats. Nu vet vi, att på hösten 2019 fick en svensk tonåring hundratusentals människor att demonstrera för klimatet. Hon talade inför en hel värld, hennes tal projicerades på FN-skrapan och alla världsledare blev tvungna att förhålla sig till henne.
Vad hade du sagt om någon för ett år sedan påstått att detta skulle hända? Du hade antagligen skrattat högt och trampat lite extra hårt på gasen i din bensindrivna bil eller stekt på den där biffen lite extra hårt hemma på stekpannan.

Fler måste acceptera att inte investera mer i kol och olja. Fler måste låta förorenarna betala mer.

Greta Thunberg har ställt allt på huvudet. Med extremt små medel har hon vridit hela debatten i en riktning som på sikt faktiskt kan spela en roll för de konkreta klimatinsatserna. Det finns ett tryck på världens ledare. En opinion, både av unga och gamla, som säger att politikerna måste bli mer konkreta.
För just det är exakt det som är problemet. Världens politiska ledare har förtvivlat svårt att göra förändringar som betyder något i praktiken.
När FN:s generalsekreterare António Guterres bjöd in till mötet i New York var målet att få länder att höja sina klimatambitioner. Just nu räcker insatserna inte. Långt därifrån. Trots åratal av toppmöten fortsätter världens utsläpp av klimatgaser att öka.
Frågan som måste ställas är med andra ord inte: Hur minskar vi utsläppen så mycket att vi kan nå målet om noll utsläpp 2050? Frågan är hur de ska börja minska över huvud taget.

Med det sagt är målet att nå nollutsläpp nödvändigt. Guterres uppmaning när han bjöd in var just det: fler måste ställa sig bakom målet om 2050. Annars kommer processen aldrig igång. Fler måste acceptera att inte investera mer i kol och olja. Fler måste låta förorenarna betala mer.
Men utfallet från mötet var magert. Ett 70-tal mindre länder uppgav att de ställer upp på nollvisionen 2050, och lika många lovade att komma tillbaka med mer ambitiösa mål nästa år. Men de stora länderna tog inte på sig några omfattande nya åtaganden, och de länder som redan har ambitiösa mål verkar inte förstå vad som krävs.
”Jag har inte träffat någon ledare som vet hur vi ska nå dit”, sade till exempel Frankrikes tidigare klimatambassadör Laurence Tubiana under FN-mötet.
I Storbritannien och Frankrike, som redan ställt sig bakom målet om 2050, har klimatexperter varnat för att de inte kommer att nå dit om de inte omedelbart tar sig an uppgiften att driva igenom konkreta åtgärder.
I veckan pågår dessutom ett möte med FN:s luftfartsorgan ICAO i Montreal, Kanada. Där ska världens länder enas om nya regler för luftfartstrafiken och i värsta fall kommer EU tvingas ta undan luftfarten från sitt system med utsläppshandel. EU har talat om att sätta hårt mot hårt, vilket skulle vara ett test på unionens vilja att verkligen minska utsläppen.

Allt detta låter förstås illa, men det enda vi vet med säkerhet är att alla politiska ledare behöver möta ett opinionstryck för att verklig förändring ska vara möjlig. Och det trycket är hårdare i dag än för ett år sedan. Det har en svensk sextonåring i högsta grad varit med och bidragit till.