Hatet har fått en intellektuell fernissa

Fler och fler högerextremister tar av sig kängorna, går etikettkurs och drömmer om att etablera en nationalistisk intellektualism.

Uteserveringarna har börjat stänga och sommarplagg byts ut mot höstjackor. Det är oktober 2009 och Jimmie Åkesson skriver en debattartikel i Aftonbladet. Budskapet: ”Jag ska göra allt i min makt för att vända trenden med muslimsk invandring.” I texten väljer han uttrycket oikofobi med hänvisning till hur somliga svenskar tycks ”hata sin hembygd”. Några reagerar på innehållet, de flesta rycker på axlarna och går vidare.

Fyra år senare, oktober igen. Den högerkonservativa tankesmedjan Traditional Britain Group – med historiska kopplingar till Torypartiet – håller sin årliga konferens på fashionabla Chesterfield Hotel i London. Bland de inbjudna gästerna finns förutom forskare och opinionsbildare även Richard Spencer, amerikansk nazist och grundare av tankesmedjan National Policy Institute . På plats finns också Markus Willinger, författare till ”Generation Identity”, en uppgörelse med det mångkulturella Europa. Temat för konferensen är varför Europas nationalstater måste befolkas av enbart européer. Hänvisningarna till forskning och akademi är många – hatets idéer lindas omsorgsfullt in i intellektuella begrepp.

Någonting håller på att hända i Europa. Både användningen av ett begrepp som oikofob och tankesmedjor som smälter samman reaktionära idéer med rent främlingsfientliga skvallrar om samtidens bräcklighet. I de främlingsfientliga rörelsernas gryning var det första steget mot inflytande att kasta ut skinnskallarna, plocka bort symboler och se hela och rena ut. Andra steget var att stryka kontroversiella ord ur program och pamfletter, liksom utnyttja populismens sprängkraft för att nå nya lager i samhället. Nu är vi inne på rörelsens tredje drag: Att med hjälp av institut och smedjor ge hatet en intellektuell fernissa.

Trenden bubblar överallt på kontinenten. Parti efter parti på den yttersta högerkanten inser att det behövs en strategi bortom våldet, bortom järnrörens polariserande logik. Fler och fler högerextremister tar av sig kängorna, går etikettkurs och drömmer om att etablera en nationalistisk intellektualism.

Det brittiska bokförlaget Arktos, som blivit något av en fixpunkt för nationalistisk litteratur, har numera distribution på svenska Adlibris. Små krusningar på ytan kan tyckas, men viktiga steg mot en normalisering av ytterkantsidéer.

I Henrik Arnstads nyligen publicerade verk över fascismens idéhistoria och nutida uttryck, ”Älskade fascism”, listar han tio punkter som en skala över graden av fascistiskt inflytande i ett samhälle. Punkt tre handlar om att ”åstadkomma en märkbar effekt på politiken”, om att etablerade partier tvingas anpassa sig. Påverkan och makt i ett samhälle har många kanaler. Den partipolitiska är en, den opinionsbildande en annan.

Sedan Jimmie Åkesson skrev den där debattartikeln för fyra år sedan har det skett en genomgripande förskjutning i det politiska landskapet. Idéer och reformer som sågs som alltför extrema då är på många håll en del av den dagliga debatten. Vad som är slående är hur pass få röster som penslar alternativ och förmår hålla emot de högerextrema rörelsernas vittvätt. Mer än någonsin behövs krafter som vågar lansera kosmopolitiska, gränslösa reformprogram. Som ser förskjutningen och förvägrar den ytterligare syre. Annars är risken stor att Europas tummelfärd mot mörkret nått ännu djupare om ytterligare fyra år.