Ledare Det krävs statligt ledarskap för att få ordning på godstrafiken. Och det privata borde bidra.
Det är inte bara persontrafiken som drabbas hårt av bristande underhåll och spårkapacitet på svensk järnväg. Godstrafiken påverkas minst lika mycket – något som försämrar handelsmöjligheter med Sverige och sänker både svensk tillväxt och klimatambitioner. Det tydligaste exemplet är just nu Malmbanan. Malmbanan sträcker sig från Luleå i Norrbotten till Narvik i Nordnorge och är kritisk för utförsel av malm från statliga gruvbolaget LKAB:s gruvor. Varje dag bryter gruvorna längs Malmbanan järnmalm nog till att bygga 13 Eiffeltorn. Det ställer höga krav på den kringliggande infrastrukturen.
Under många år har industrin ropat efter dubbelspår på Malmbanan, som de senaste fem åren drabbats av 24 olyckor och nio allvarliga urspårningar under färd. Under de dagar som urspårningar skett har LKAB bara kunnat skeppa ut en tiondel av sitt malmlager. På grund av begränsningar på Malmbanan kommer det ta flera år innan lagret, värt miljarder, kan nå de tilltänkta kunderna. Nu meddelar LKAB att de stänger ner delar av sin produktion, trots att den är lönsam, på grund av bristande kapacitet på Malmbanan.
Regeringen har inte tagit sitt ansvar för att säkra kapaciteten på Malmbanan.
Malmbanan är inte bara kritisk för svensk malmexport, den är även kritisk för Nordnorges fiskeexport och för turism. I tider av geopolitiska oroligheter är det också viktigt att poängtera Malmbanans roll för matförsörjning och säkerhet. Att det bara finns ett spår är en sårbarhet för såväl person- som godstransporter i hela regionen.
Sedan den senaste urspårningen har banan varit stängd för persontrafik med hänvisning till säkerhetsriskerna och svårigheter att evakuera i händelse av en olycka. Det är inte utan att man undrar hur länge kapacitetsbristerna hade fått fortgå om Malmbanan låg i det mer tätbefolkade Mellansverige. I vilken annan del av Sverige hade det accepterats att godstrafiken får tränga ut persontrafiken?
Regeringen har inte tagit sitt ansvar för att säkra kapaciteten på Malmbanan. Varken i termer av statliga satsningar på dubbelspår och underhåll, eller (vilket också vore en möjlighet) i krav på LKAB och andra berörda näringar att bidra till utbyggnaden. På de flesta sträckor är det varken önskvärt eller gångbart att privat kapital betalar för järnvägen, men Malmbanan som är en så tydligt kommersiell sträcka utgör möjligen ett undantag. För att tillvarata tillväxtpotentialen kan satsningarna inte heller stanna vid Malmbanan. Luleå hamn måste också byggas ut, och här har det historiska projektet Malmporten nyss dragit igång. Lika mycket massa som krävs för att rymma en 103-filig motorväg mellan Stockholm-Uppsala ska grävas upp för att ta emot de större fartygen.
För att svensk industriexportnäring ska fortsätta blomstra måste det löna sig mer lokalt att få stora industrietableringar, inte bara i form av fler arbetstillfällen. Här har det framförts förslag om en ny vinstbeskattning av gruvnäringen, som ska gå till en gruvfond, där pengarna kan användas för kringliggande investeringsbehov. LKAB:s vinster står i bjärt kontrast till de kommunalekonomiska trångmålen i Kiruna kommun, såväl som underhållsproblemen på Malmbanan. Här är det positivt att regeringen signalerat att de inte stänger dörren för en särskild gruvskatt.
När Sverige hade EU-ordförandeskapet tog man gärna med ministerkollegorna på gruvsightseeing, men när det kommer till infrastrukturen, bostäderna och välfärdssatsningarna som regionen behöver så lyser politiken med sin frånvaro. Det är dags för regeringen att inse att inte all näringspolitik handlar om ny kärnkraft.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
