hetta Extremvärme och torka har blivit ett hot på både kort och lång sikt. Kan vi fortfarande njuta av solen, när vi vet vilken väg klimatförändringarna leder oss mot?
Jag står på en gågata i franska semesterorten Menton. Hettan som förstärks mellan den stenlagda gatan och husväggarna gör det omöjligt att på något sätt njuta av att strosa. Även skuggan dit jag flyr med den svarta barnvagnen är varm.
På en närliggande gata, tar jag ett steg in i skuggan. Reflekterar över det där strecket på marken, gränsen mellan lätt panik och känslan av utsatthet, och den av ro och av att kunna andas. Sol, skugga.
Då är det ändå bara mitten av juni och vi har tur som är i sydöstra Frankrike – samtidigt har sydvästra delen av landet temperaturer kring 40 grader. Att lämna kusten och åka inåt landet och upptäcka sevärdheter känns otänkbart i värmen. Efter en sådär 10 dagar påbörjar vi tågresan hemåt.
Jag har alltid haft svårt för hög värme och stekande sol. Det går an med lite vind på stranden, om man varvar med täta dopp. Att ligga och pressa mitt på dagen eller till och med ta en löptur i allt över 25 grader förefaller mig helt främmande. Att bränna sig och bli röd är förknippat med lättare ångest, aldrig glömma att smörja axlarna! Skada, ohälsa – och en dos neurotisk personlighet.
Den där bruna hudtonen som bara en vit människa som blottar sin kropp för solen i flera timmar om dagen kan ha.
Skildringar av sol och solande som jag hörde för flera år sedan hänger kvar. I Maria Svelands Sommar i P1 från 2013 berättar hon om hur hon dyrkar solen och inte kan få nog av att ligga och läsa vid klipporna i Grekland i timmar mitt på dagen. Ett annat radioreportage skildrar barndomen där mostrar låg och pressade i solstolar dag efter dag, och rökte. Jag antar att jag minns de här skildringarna fortfarande både för att berättarna är skickliga och för att jag fascineras, på ett skräckblandat sätt. Den där bruna hudtonen som bara en vit människa som blottar sin kropp för solen i flera timmar om dagen kan ha (jag gillar för all del också, rent utseendemässigt, att vara solbränd).
Nej, då identifierar jag mig hellre med Birgitta Stenberg, som trots all tid hon spenderade på Rivieran tycktes anse att det var närmast korkat i att aktivt söka sig till solen. Att skriva och tänka gjordes bäst i skuggan.
Men nu kanske det har vänt. De senaste veckorna har jag haft flera samtal där ordet ”dystopiskt” lyfts kort in i ytliga samtal om vädret. Är det någon som riktigt njuter? När ord som dystopi nämns handlar det inte bara om en tillfällig värmebölja, om den fysiska känslan i kroppen. Det är bakgrunden som gör det. Vetskapen om att det spås bli torka och värmebölja och brandrisker hela sommaren i Sverige. Om att många delar av Europa redan nått rekordtemperaturer, att skördarna är hotade och på sikt hela jordbruksregioners överlevnad.
Maktlösheten är total inför vädret, och det är det som är skrämmande. Som när jag under stigande stress läste om värmerekordet kring 47 grader i Spanien 2021, och om risker för att el och fläktsystem ska kollapsa. Vad… gör… man… då? Då har jag inte ens nämnt ännu mer varma och värmedrabbade platser på jorden. Gästarbetares långa arbetsdagar i stekande sol i Dubai exempelvis, värmerekorden i Indien och risk för fler klimatflyktingar.
Har värmen någonsin känts så pressande?
SVT har kartlagt värmens konsekvenser över landet och hur olika områden blir olika varma. Jämförelsen visar att socioekonomiskt utsatta områden kan ha i snitt 2 grader högre temperaturer än mer privilegierade områden. En förklaring är bristen på grönska, och varmast är områden med ”tät bebyggelse, hårdgjorda ytor och stora tak”, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Vi blir både olyckliga och arga av värmen.
I Lisa Röstlunds bok Skogslandet berättas om hur urskog kan erbjuda flera grader lägre temperaturer än skog på kalhyggesavverkad mark. Skog som renarna behöver för att svalka sig i vid allt högre temperaturer.
I Anna Dahlqvists roman Det är tropiska nätter nu blir huvudpersonen tvungen att läggas in på psyket på grund av den starka klimatångest som värmeböljan 2018 orsakar henne. Solen drev Meursault att skjuta den namnlösa araben på stranden i Albert Camus Främlingen (en scen som fått ett post-kolonialt ifrågasättande i Kamel Daouds bok Fallet Meursault). Enligt forskning citerad av journalisten Izabella Rosengren, som förra året kom ut med boken Hetta, ökar riskerna för både mord och självmord vid höga temperaturer. Vi blir både olyckliga och arga av värmen.
I år har suget efter Medelhavssemester varit begränsat. Jag har börjat tänka mer och mer på Sydeuropa som en no go-zon under sommarmånaderna.
Svala bad, vindar och en hängmatta i skuggan står på önskelistan. Och förstås också: sol och regn.
Med det, kära läsare, vill jag önska er en fin och lagom sval sommar!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
