En ekonomi i förfall gör droger till den enda utvägen för många egyptier, skriver Helena Hägglund.
Den gula sanden sträcker ut sig i varje riktning, formar landskapet till berg, kullar och vågor. Utgör en skarp linje mot den klarblå himlen. Det är svårt att föreställa sig att något alls kan växa här i sanden. Men i dalgången en bit bort, djupt inne i södra Sinai-öknen, odlas marken. På håll är det svårt att se vad som odlas, färgerna från odlingsmarken går ihop med det omkringliggande landskapet. Men när man kommer närmare kan den karaktäristiska runda formen av opiumvallmo anas. Just nu svajar de få torkade vallmona på gängliga stjälkar och intill dem skjuter späda gröna skott upp, om sex månader kommer fältet att vara täckt av gröna vallmofrukter, stinna av morfinbaserad vätska.
Abu Saleh är inte så intresserad av opium, inte så intresserad av sin odling och definitivt inte intresserad av försäljningen av det opium han producerar. I stället visar han i detalj hur man bakar bröd i sanden, ett traditionellt sätt att göra mat för beduinerna här. Opiumodlingen är mest ett nödvändigt ont, för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja familjen. Till för två år sedan jobbade Abu Saleh med turism, han brukade ta med israeliska och europeiska turister på guidade turer i öknen. Men 2012 lade han ner verksamheten, sålde sina åtta kameler till underpris och bestämde sig för att börja odla opium.
– Det var det sista alternativet. Men det fanns inget annat att göra, sedan revolutionen finns det nästan inga turister här längre, antalet minskade efter bomben i Taba 2004, men de försvann nästan helt i och med revolutionen och efter militärens övertagande i somras finns det inte en enda utlänning här, säger Abu Saleh.
Och han är inte ensam om att komma till denna slutsats, många andra i området har sett samma lösning på sina ekonomiska problem. Bara i den här dalen finns ett trettiotal odlingar och i området runt om finns många gånger fler.
Egentligen hade Abu Saleh helst försörjt sig på att odla grönsaker eller frukt. Dels för sitt samvete, dels för avkastningen.
–Det är omoraliskt att odla droger. Opium är visserligen bra på många sätt, hjälper mot en del sjukdomar, men det finns många som missbrukar det också. Att odla grönsaker skulle lätta samvetet men framför allt skulle det ge mer pengar i längden, säger Abu Saleh.
Men i Sinai är det väldigt svårt att odla grönsaker, inte bara på grund av klimatet, det finns inte heller några hjälpmedel att tillgå, inga bidrag från regeringen når hit, och det krävs mycket för att börja odla upp detta område för vattenkrävande grödor. Visserligen finns här mycket grundvatten, men att ta hand om det på ett effektivt sätt och att få tillgång till utrustning för att utveckla jordbruket är svårt.
De få personer som arbetar ute på fälten nu gör allt för hand. På Abu Salehs odling jobbar fem personer och de delar alla på vinsten som görs vid skörden två gånger per år. Men det är inga stora pengar som görs på odlingen. Abu Saleh räknar med att få tillbaka tre gånger så mycket som han investerar i varje skörd, det vill säga, varje skörd som han kan sälja. Förra året kom polisen, eldade upp fältet och lämnade allt i aska, berättar han.
– Men jag kan inte bli upprörd över det. Det är något man får ha med i beräkningarna, det är ändå olagligt det jag håller på med.
Abu Saleh hävdar att han inte vet vad som händer med opiumet efter att han sålt det och han frågar inte, för honom är det en inkomstkälla för överlevnad. Priserna på opium följer inte den allmänna prisutvecklingen och till skillnad från hasch och marijuana kommer den största delen av opiumet och heroinet utifrån, främst från Afghanistan. All smuggling har ökat kraftigt under åren av revolution, inte minst smugglingen av droger, organiska såväl som syntetiska. Det pressar ner priserna och för de småskaliga odlarna i Sinai blir det svårt att få en rimlig inkomst även när de övergått till opiumodling.
Smugglingen har även bidragit till ökad import av den starka smärtstillande opiaten tramadol. Priserna har sjunkit och användandet har ökat explosionsartat de senaste tre åren, det vittnar både läkare och användare om. Tio tabletter à 250 mg kostar i dag motsvarande 25 kronor. Kairo praktiskt taget svämmar över av tramadol från Indien och Kina och från de egyptiska hamnarna smugglas pillren vidare till Libyen och Gaza.
Minibusschaufförer använder det för att hålla sig vakna under sina evighetslånga körningar, revolutionära aktivister har använt sig av det som smärtlindring vid sammandrabbningar med polis, fältläkare använder tramadol för att hålla sig vakna under intensiva pass med många skadade. Andra använder det som självmedicinering mot depression.
På ett fullsatt utomhuskafé i en smal gränd i centrala Kairo kedjeröker revisorn Maged Ali egyptiska cigaretter samtidigt som han försiktigt sippar på sitt té. Maged har använt tramadol i 16 år och har nära följt förändringarna i tillgång. När han började kunde man köpa medicinen i mindre doser, 50 mg, utan recept på apoteken. Men det var nästan ingen som använde det i annat syfte än för tillfällig smärtlindring.
– Jag började när jag gjorde min militärtjänstgöring. Hostmedicinen Codavine hade just blivit receptbelagd och jag behövde något annat för att få dagarna i militären att passera. Det var en fruktansvärd tid i livet, berättar han.
Det var 1998 och han visste inte om någon annan som använde tramadol då. I dag använder nästan alla hans vänner medicinen, med varierande regelbundenhet. De flesta av kollegorna på sjukhuset där han jobbar äter tramadol för att orka med jobbet. Men också för att orka med livet.
– Eftersom det är så billigt och lättillgängligt använder många pillren som antidepressiva, men det fungerar endast tillfälligt. De depressiva känslorna blir i stället kraftigare när tabletterna slutar verka, säger Maged som själv dragit ner på användandet till 400 mg i veckan. Det gjorde han efter att han överdoserade för några år sedan och nästan dog.
I Egypten har priserna på basvaror höjts under de senaste åren, utan att lönerna har hängt med, levnadsstandarden har sjunkit ordentligt och arbetslösheten är utbredd. Det är en utveckling som startade under president Mubarak men som blivit värre genom den ekonomiska oron under revolutionen. Maged menar att livssituationen är ohållbar och att många egyptier blir deprimerade.
– Människor lever som djur här, värre än djur. Vad kan man förvänta sig då? Folk hittar sina egna utvägar för att klara av att leva, säger han.
Helena Hägglund, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
