“Med Ingrid Carlqvist och hennes likar i bakhuvudet insåg jag vad en beskrivning av min upplevelse av sexuella trakasserier i Egypten skulle få i Sverige.” Frilansjournalisten Helena Hägglund skriver om varför hon inte orkar “ta debatten”.
Kairo. Den stekheta minibussen skakar och hoppar till för varje ojämnhet i asfalten. Hans vänstra hand närmar sig mitt lår, jag flyttar åt sidan, handen närmar sig igen, jag flyttar åt sidan. Hans högra hand börjar röra sig rytmiskt, upp och ner, över utbuktningen vid gylfen, jag drar åt mig min kjol som han håller fast, tittar ut genom fönstret och pressar mig mot minibussens skakande vägg. Hans högerhand fortsätter röra sig upp och ner och med vänsterhanden tar han tag i mitt lår. Jag skriker och när andra lägger sig i tar han bort handen och säger att det var ett misstag. Han skrattar hela tiden, för han vet att ingen kommer att göra något åt det. Han har förmodligen gjort det här tusen gånger förr på minibussar till och från tunnelbanestationen.
Det är en sådan obeskrivlig kränkning att fysiskt påminnas om att man inte äger sin kropp i det offentliga rummet. Det är en kränkning som mina egyptiska systrar är med om varje dag, på bussen, på gatan, på kontoret. Det är också något som flera av mina egyptiska kamrater kämpar mot varje dag, genom att organisera sig lokalt, bråka högljutt, skriva musik, demonstrera, slåss. De sexuella kränkningarna och trakasserierna i Egypten är något vida ökänt. Ett verkligt problem som hindrar kvinnor från att röra sig fritt, ett demokratiproblem. Men motståndet mot den allmänna acceptansen av sexuella trakasserier finns också där och måste stödjas.
När jag gick ut från minibussen tänkte jag på hur detta skulle kunna beskrivas för en svensk publik. Sedan tänkte jag på Ingrid Carlqvist, chefredaktör för den rasistiska, islamofoba tidningen Dispatch International. Jag tänkte på en tweet hon skrev för några veckor sedan som svar till en man som sa att han saknade Egypten. Hon skrev att 99,3 procent av egyptiska kvinnor utsatts för sexuella övergrepp (artikeln hon citerar talar om sexuella trakasserier) och menade att han som saknade Egypten genom sitt saknande “hyllar en totalitär regim där kvinnor trakasseras”. Ingrid Carlqvists kollega Roger Sahlström backade upp henne. Roger Sahlström menade att mannen genom sin närvaro i Egypten stödjer en diktatur och hyllar folkmord.
Med Ingrid Carlqvist och hennes likar i bakhuvudet insåg jag genast vilket bemötande en beskrivning av min upplevelse av sexuella trakasserier skulle få i Sverige, jag såg islamofobernas vulgära och helt otroligt långsökta kopplingar sprida ut sig på kommentarsfält och på twitter. Jag vet att min och alla mina systrars upplevelser av kränkningar brutalt skulle ryckas ur sitt sammanhang och användas som ett argument i en sjuk islamofoblisk debatt.
Sedan tänkte jag på Janne Josefsson och hans hjärtefråga om att “ta debatten”. Men med ett så sjukt debattklimat där fakta, kontext och rimliga argument inte längre har någon betydelse och när antiintellektuella, förryckta argument med tydlig rasistisk agenda helt ogenerat används hur som helst, hur ska jag då kunna “ta debatten”? Den rasistiska retoriken är så skev och samtidigt så allmänt accepterad att jag skulle bli tvungen att delta i en diskussion om muslimers inbyggda hat mot kvinnor när jag vill belysa mina egyptiska systrars kamp mot sexuella trakasserier.
I den trånga tunnelbanevagnen efter minibussfärden tänkte jag att jag bör hålla tyst, att jag inte vill att mina erfarenheter ska användas på det sättet.
Men vem bär ansvaret för min tystnad? Och vem bär ansvaret för att mina egyptiska systrarnas kamp inte blir belyst? Det finns tre svar på frågan: Ingrid Carlqvist och alla andra islamofober i offentligheten som skapar ett omöjligt debattklimat där förståelse och fakta inte har någon bäring. Janne Josefsson och de med honom som bröstar sig och säger att vi alla måste delta i detta sjuka debattklimat, att vi alla måste vara beredda på att utnyttjas som islamofoba slagträn. Det tredje svaret är alla ni som accepterar detta totalt faktabefriade krig mot muslimer och ser islamofobernas och rasisternas argument som rimliga. Alla ni som under första delen av den här artikeln tänkte att handen på mitt lår tillhörde en muslim och att det i sig är någon slags förklaring till kränkningen av min kropp.
Ni bär alla ansvaret för att jag tystnar.
Helena Hägglund, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
