Helena Leander: ”Det är dags att leva som vi lär”

Nu pågår FN:s klimattoppmöte i Durban. Det kommer att bli ett tufft möte, där glappet mellan vad man vill uppnå och det man lovar att göra ska slutas. Sedan tidigare har man lovat att begränsa temperaturhöjningen till två grader – som redan det kan vara för mycket för exempelvis låglänta önationer – men de löften man presterat hittills är inte i närheten av att nå målet. Sverige och EU behöver gå från ord till handling.

Vi i de rika länderna, som byggt upp vårt välstånd med hjälp av stora mängder fossil energi, har ett stort ansvar för att gå före och minska våra utsläpp kraftigt så att fattiga länder ges utrymme att utveckla sina ekonomier. Det är också nödvändigt om vi ska få med snabbväxande ekonomier som Kina på tåget.

Sett i det ljuset är EU:s nuvarande löften om att endast minska koldioxidutsläppen med 20 procent till 2020 helt otillräcklig. Visserligen säger man sig vara beredd att höja budet till 30 procent om andra också höjer sina bud, men det är knappast ett seriöst sätt att bedriva förhandlingar.

Givetvis är det oerhört angeläget att ena så många länder som möjligt kring ambitiösa åtaganden, men det underlättas om EU självt lägger ett ansvarsfullt bud. Vi gröna ser en högre ambition i forma av en utsläppsminskning på 40 procent till 2020 som ett mer seriöst sätt att visa ansvar i klimatförhandlingarna, och EU bör åtminstone stå upp för 30 procents minskning även om andra länder skulle fega.

Klimatförhandlingarna får inte urarta till sandlådenivå, där ingen vill ta ansvar om ingen annan gör det. Tvärtom bör EU ta fasta på de rapporter som visar hur innovationskraften i de europeiska ekonomierna kan stärkas genom att ta täten i klimatomställningen.

Utöver seriösa utsläppsminskningar på hemmaplan behöver vi rika länder också bidra till finansieringen av klimatåtgärder i fattiga länder. Det är både en moralisk fråga och något vi förbundit oss till under klimatkonventionen. Att ta med sig trovärdiga löften om hur klimatfinansieringen ska lösas till Durban skulle öka utvecklingsländernas förtroende för förhandlingarna och stärka förutsättningarna för ett framgångsrikt avtal. Pengarna för klimatinsatser måste vara ”nya” pengar. Det duger inte att ta gamla biståndspengar – pengar som är helt nödvändiga för att bekämpa den fattigdom som lamslår stora delar av jordens befolkning – och döpa om dem till klimatbistånd.

Pengar till klimatfinansieringen kan komma från olika källor. En bra idé är att öronmärka intäkterna från de utsläppsrätter som ska auktioneras ut inom EU:s utsläppshandel till internationella klimatinsatser. En annan idé är att införa en global skatt på finansiella transaktioner, där även en mycket låg skatt skulle kunna ge avsevärda resurser att använda för klimatinsatser.

Särskilt attraktiva är de finansieringskällor som inte bara drar in pengar utan också direkt minskar vår klimatpåverkan. Två paradexempel är globala skatter på flygbränsle och fartygsbränsle, som även i Sverige i dag är befriade från både koldioxid- och energiskatt, eftersom globala avtal försvårar för länder som vill gå före. En global lösning för dessa i högsta grad globala transporter skulle därför vara mycket välkommen, även om det inte bör hindra Sverige från att ensidigt driva frågan om så krävs.

Klimatfrågan är en global fråga som kräver globala lösningar. Våra möjligheter att nå ett bindande avtal med tillräckliga åtaganden ökas dock i högsta grad om Sverige och EU är beredda att ta på sig ledartröjan och visa att en omställning till en mer klimatsmart ekonomi inte är en börda som ska fördelas utan att möjlighet till utveckling. Investeringar i klimatsmart resande, satsningar på förnybar energi och effektiva ekonomiska styrmedel gör det lättare och billigare att välja det miljövänliga alternativet.

Så bygger vi ett klimatsmart och miljövänligt samhälle med utveckling och nya jobb, inte minst på landsbygden. Det skulle gynna Sverige och inspirera andra länder till ökat klimatansvar. Det är dags att leva som vi lär.

Helena Leander (MP), miljöpolitisk talesperson.