Vi som vill lägga ner minkfarmer är inte lurade eller mindre vetande. Vi har möjligen en lägre smärttröskel för hur mycket lidande vi får utsätta djur för, skriver Helena Leander (MP) i en replik på Svensk minknärings debattartikel.
Jag är inte förvånad över att branschföreningen Svensk minknäring inte tycker att minkar far illa på svenska minkfarmer, men jag hade faktiskt förväntat mig lite större ödmjukhet mot oss som tycker annorlunda – inte minst mot bakgrund av den kritik från statliga utredningar, veterinärer med fler som genom åren riktats mot branschen.
I stället utgår Johan Dahlén i sin replik från att vi som delar kritiken låtit oss luras av ”djurrättslobbyns lögner och skräckpropaganda” i stället för att ”söka objektiva fakta”, där den bransch som tjänar på att stänga in minkar i små burar uppenbarligen skulle vara den mest objektiva källan.
Dahlén tycker att vi borde se verkligheten med egna ögon. Jag kan avslöja att jag har besökt flera minkfarmer de senaste åren. Jag har pratat med företrädare för såväl minknäringen som djurrättsrörelsen, liksom med djurskyddskontrollanter, myndighetsföreträdare och etologer. Vi som vill lägga ner minkfarmer är inte lurade eller mindre vetande. Däremot har vi möjligen än lägre smärttröskel för hur mycket lidande vi får utsätta djur för.
Djurskyddslagsutredningen som kom 2011 menar att kritiken mot pälsdjursbranschen är befogad, och att om inte djurens välfärd kan säkerställas så bör minknäringen helt eller delvis läggas ned. Jordbruksverket har dock inte ansett sig ha politiskt mandat att föreslå så omfattande förändringar att näringen läggs ned, utan deras nya föreskrifter innehåller förändringar av bland annat burarnas utformning, miljöberikning och utfodringsrutiner som inte på ett avgörande sätt förändrar minkarnas villkor.
Höga nivåer av stereotypt beteende, en sorts beteendestörning som visar att minken inte mår bra, har länge varit ett problem hos minkhonorna. Detta försöker Dahlén dribbla bort genom att redovisa de mer smickrande siffrorna för minkvalparna, som sällan hinner utveckla stereotypier under sitt korta liv.
Den torftiga miljön och svårigheten att få utlopp för sitt naturliga beteende gäller dock både avelsdjuren och ungdjuren. Detta trots att vår djurskyddslag stadgar att djur ska ha rätt att bete sig naturligt. För minkar på djurpark måste minkarna hållas i stora hägn för att kraven ska anses uppfyllda, men på pälsfarmerna är det fortfarande tillåtet att hålla minkarna i små burar.
Att just minknäringen ska ha rätt att hålla minkar på ett sätt som inte skulle vara tillåtet för andra minkar är inte rimligt. Och framför allt är det inte etiskt. Tar vi oss makten att hålla djur för människors intressen tar vi på oss ett stort ansvar att ge djuren ett gott liv. Verksamheter som inte klarar det hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Helena Leander (MP), riksdagsledamot och djurpolitisk talesperson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
