När andra länder flyttar fram positionerna i djurskyddsfrågor så går Sverige med den borgerliga regeringen bakåt. Det skriver Helena Leander (MP).

Storbritannien, Österrike, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Nederländerna och nu senast Slovenien – runtom i världen beslutar det ena landet efter det andra att avskaffa pälsfarmning.

Sverige var också på god väg 2006, då de rödgröna partierna la fram ett förslag som skulle innebära slutet på den svenska minknäringen. Till grund låg rapporter och utredningar som dömde ut minknäringen, inte minst på grund av den stora förekomsten av beteendestörningar hos minkarna. Snart tjugo år efter den nya djurskyddslagen kunde minknäringen fortfarande inte visa att man levde upp till djurskyddslagens krav.

Minken är ett aktivt rovdjur som i det fria rör sig över stora ytor, på land såväl som i vatten. I minkfarmens lilla gallerbur, inte större än en uppslagen kvällstidning, finns inga förutsättningar för att tillfredsställa minkens behov av att simma, klättra och röra på sig. Utan möjlighet att bete sig naturligt är det inte konstigt att många av minkarna utvecklar beteendestörningar av olika slag som ett tecken på hur dåligt de mår.

Men minkarnas lidande vägde lätt när den borgerliga regeringen tog över makten, och minkfarmerna blev kvar. 2010 visade Djurrättsalliansen skakande bilder av minkarnas verklighet, med minkar med beteendestörningar och otäcka skador.

I Hjo kommun har det nyligen lämnats in en ansökan om att starta en minkfarm med 6 000 minkar. I det Sverige som skryter med sitt höga djurskydd öppnas alltså nya minkfarmer, samtidigt som andra länder lägger ner sina. När andra länder flyttar fram positionerna i djurskyddsfrågor så går Sverige med den borgerliga regeringen bakåt.

Är det inte dags att gå framåt i stället och lägga ner minknäringen också i Sverige?

Helena Leander, (MP) riksdagsledamot och djurpolitisk talesperson

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena